Lokal tid: 01.34
Antal plåster: 4
Senast sedda film: Strákarnir okkar http://www.imdb.com/title/tt0427906/
Så idag var jag på bio. Bíó Paradís visar under hela sommaren isländska filmer med engelsk undertet och idag var jag, Heta och Laura och såg Strákarnir okkar som handlar om en fotbollsspelare som blir utkastad ur sitt lag när han kommer ut som bög och istället startar ett nytt fotbollslag med bara bögar i. Det var en bra film men jag har nog aldrig sett så många bögar i samma film. :)
På vägen hem sneddade jag över den aphäftiga kyrkogården som ligger bara ett par kvarter ifrån mitt hus. Jag tittade på klockan medan jag gick mellan gravstenarna och insåg att hon var exakt midnatt. Det gjorde det hela lite obehagligt, särskilt som det dels inte fanns någon annan där (det brukar alltid vara ett par stycken till på kyrkogården när jag går där på dagarna) och dels för att jag på ett ställe gick förbi en helsvart katt som satt på en hög gravsten och tittade på mig. Det var lite läskigt. Men jag stannade ändå och tog en bild på den. Och medan jag ställde in kameran för att få rätt ljus så dök det så klart upp en katt till (helt grå den här gången) och skrämde slag på mig. Lite fåglar som flög mellan gravarna skrämde också upp mig ett par gånger men jag klarade mig hem helskinnad.
Himlen var jättefin med solnedgång och råsa moln så jag fortsatte förbi huset och ner till havet där jag tog lite bilder innan jag gick tillbaka. Jag klättrade upp på de stora stenarna som ligger där för att få en bättre bild. Det var trevligt. Jag har saknat att klättra på saker även om jag vanligtvis inte gör det i kort jeanskjol (behöver jag säga att jag slängde mina nylonstrumpor när jag kom hem). Men trots alla mina års erfarenhet av att hoppa omkring och klättra på stenar så var jag ju så klart tvungen att göra mig illa. Jag var nästan nere på marken men bestämde mig för att hoppa ner på en sten till istället för direkt till marken. Självklart var ju den stenen lös så jag trillade i backen, vrickade foten och krapade upp både knäna och ena handen. Kändes ganska klantigt men jag tröstade mig med att det var stenen som var lös och därför inte mitt fel att jag trillade och att igen såg mig eftersom det var typ 00.40.
Så nu ligger jag här i min säng. Jag känner mig egentligen inte så trött men jag vet inte riktigt vad jag ska göra heller. Jag kunde läsa eller se på film men jag känner egentligen för att skriva. Vet dock inte vad. Började på en grej men det kändes ganska med en gång att det inte var det jag ville göra. Kanske duger det här blogginlägget för att nöja min kreativitet. Vi får väl se. Har annars kännt för att skriva ett till manus men den här gången till en skräckfilm. Jag har lite idéer men ingen exkakt plan än. Vi får väl se. Hoppas på att få lite feedback från mitt första manus först.
Jag är nog ganska trött ändå. Kanske borde sova istället. Jag funderar på att åka ut till Naturhistoriska Museet imorgon. Jag har ju ett busskort så då borde jag ju passa på att utnytja det och jag har hört att museet har gratis inträde och sånt gillar vi. Trevliga saker som är gratis blir ännu trevligare. :) Som att fotografera riggen på segelfartyget nere i hamnen mot en bagrund av solnedgång och grå och råsa moln. Det gjorde jag på vägen hem innan kyrkogården.
Jag tror också att jag kommer att få lön imorgon. Hoppas bara att jag kan få ett nytt jobb snart också. Jag har mailat Andrea på Nordjobb om det men hon har inte svarat än. Hoppas verkligen jag får ett nytt jobb så jag inte behöver åka hem. Vi får väl se.
"Changing a college curriculum is like moving a graveyard - you never know how many friends the dead have until you try to move them."
- Calvin Coolidge or Woodrow Wilson
fredag 1 juli 2011
tisdag 7 juni 2011
How it started, part 2
They had been talking about how odd the weather was behaving. How there was an unusual number of storms in most parts of the world. Other things were odd too. There were too many volcanoes erupting, too many earth quakes and too much raining. Too much of everything I suppose. Humans too. We were everywhere. Now I don't know anymore.
I was on vacation in the Swedish Empire when the Panic Days started. It may seem like a weird place to visit with that political climate, but I had never been there before though I had wanted to for some time. So I decided to go. It was not the end of the world, right? Oh, how wrong I was.
The first two days were fine and I really enjoyed myself, even under the strict watch of all the soldiers who patrolled the streets. But on the third day things changed. I, who thought I would be safe from earth quakes in the northern parts of Europe, woke up to the whole hotel shaking. I stumbled out of bed, as did everyone else I suppose, grabbed my things and hurried out on the street. I had seen, or rather felt, earth quakes before and I did not want to stay in that house during one. It was clear that it was not built to withstand something like that. Some followed me out but some didn't. I tried to get people out but when the building collapsed there was nothing I could do. I hope that they at least got a quick death.
This, however, is what I think cause The Sickness. I think that some lab somewhere was damaged in that earth quake and that that is why The Sickness was let loose. But I don't know. Like I said, no one knows.
Already the same night came the first reports of people getting sick, though no one seemed to know what kind of sickness it was. The next day thousands had already did and millions had become sick. The Sickness spread over the whole world. And it spread fast. Within three days it was everywhere and it seemed like everyone who came into contact with it got sick and died within a day.
The few who didn't get sic right away panicked of course. And so did I. I managed to get on a train on the forth day though I had no idea where I should go. Where would I be safe? Was there any place at all which was safe? I didn't really care. I just wanted to get away. People died on the train too. People died everywhere and when the man driving the train also died there were nothing we could do but walk and follow the tracks to the next town. Out of all the people who had gotten on that train in the first place I was one of three who made it to that town.
By this point I didn't know where I was anymore. There were signs of course but I hadn't even tried to learn the geography of the Swedish Empire. It was too much for me to even consider trying, but who cared. It didn't really matter where I was. People died all around me and I was terrified.
I stole food from an abandoned store and slept in the station house hoping that another train would come to take me away but no train came. When the morning came the station was full of corpses of other people also hoping for that train. I left.
I followed the road out of town. I walked for a whole day and every twon and village I passed were the same. Empty except for the corpses lying in the streets and in teh houses and everywhere. I saw few people and none that had the courage to talk. I guess it didn't matter. I didn't have the courage to talk to them either. Though by now I was really wondering why I was not sick too. And I couldn't really decide on what seemed worst. Dying or living in a world were everyone else were dead.
Nathan, headquarter, May 28th
I was on vacation in the Swedish Empire when the Panic Days started. It may seem like a weird place to visit with that political climate, but I had never been there before though I had wanted to for some time. So I decided to go. It was not the end of the world, right? Oh, how wrong I was.
The first two days were fine and I really enjoyed myself, even under the strict watch of all the soldiers who patrolled the streets. But on the third day things changed. I, who thought I would be safe from earth quakes in the northern parts of Europe, woke up to the whole hotel shaking. I stumbled out of bed, as did everyone else I suppose, grabbed my things and hurried out on the street. I had seen, or rather felt, earth quakes before and I did not want to stay in that house during one. It was clear that it was not built to withstand something like that. Some followed me out but some didn't. I tried to get people out but when the building collapsed there was nothing I could do. I hope that they at least got a quick death.
This, however, is what I think cause The Sickness. I think that some lab somewhere was damaged in that earth quake and that that is why The Sickness was let loose. But I don't know. Like I said, no one knows.
Already the same night came the first reports of people getting sick, though no one seemed to know what kind of sickness it was. The next day thousands had already did and millions had become sick. The Sickness spread over the whole world. And it spread fast. Within three days it was everywhere and it seemed like everyone who came into contact with it got sick and died within a day.
The few who didn't get sic right away panicked of course. And so did I. I managed to get on a train on the forth day though I had no idea where I should go. Where would I be safe? Was there any place at all which was safe? I didn't really care. I just wanted to get away. People died on the train too. People died everywhere and when the man driving the train also died there were nothing we could do but walk and follow the tracks to the next town. Out of all the people who had gotten on that train in the first place I was one of three who made it to that town.
By this point I didn't know where I was anymore. There were signs of course but I hadn't even tried to learn the geography of the Swedish Empire. It was too much for me to even consider trying, but who cared. It didn't really matter where I was. People died all around me and I was terrified.
I stole food from an abandoned store and slept in the station house hoping that another train would come to take me away but no train came. When the morning came the station was full of corpses of other people also hoping for that train. I left.
I followed the road out of town. I walked for a whole day and every twon and village I passed were the same. Empty except for the corpses lying in the streets and in teh houses and everywhere. I saw few people and none that had the courage to talk. I guess it didn't matter. I didn't have the courage to talk to them either. Though by now I was really wondering why I was not sick too. And I couldn't really decide on what seemed worst. Dying or living in a world were everyone else were dead.
Nathan, headquarter, May 28th
fredag 27 maj 2011
How it started
Some people say that the world was created in seven days. I can not tell you if this is true or not, but I do know one thing. It took seven days for the world to end.
I don't know if anyone will ever read this. Perhaps Simon and I are the only ones left. But if for some reason someone would find this I want to be able to tell them what we've been through. What horrors we have seen and still see everyday.
My name is Nathan. And Simon and I might be the last persons in the world. Simon tells me I'm wrong. That if we survived there must be others out there too, but I'm not so sure. Though I can't explain how we managed to get out of all this alive. But I'm getting ahead of myself.
You probably already know about the war so I will spare you the details. But I suppose that everything started with that war. At least is seems so to me. The first of all the people who would die died in that war. And during the Panic Days I heard rumors that The Sickness was some kind of experiment gone wrong. That the swedes or the americans or the chinese had tried to create a new sickness for biological warfare. I can't tell you who it was because I don't know. I'm not sure anyone knew. There were just all these rumors and people blaming eachother. Some said that it wasn't even humans at all. That it was natures way of dealing wiht the over population. To get rid of us. But I think it was human made. The way it spread so fast and how it affected everyone. I think that was something created in a lab. An experiment which went wrong. Horribly wrong.
Nathan
May 27th
I don't know if anyone will ever read this. Perhaps Simon and I are the only ones left. But if for some reason someone would find this I want to be able to tell them what we've been through. What horrors we have seen and still see everyday.
My name is Nathan. And Simon and I might be the last persons in the world. Simon tells me I'm wrong. That if we survived there must be others out there too, but I'm not so sure. Though I can't explain how we managed to get out of all this alive. But I'm getting ahead of myself.
You probably already know about the war so I will spare you the details. But I suppose that everything started with that war. At least is seems so to me. The first of all the people who would die died in that war. And during the Panic Days I heard rumors that The Sickness was some kind of experiment gone wrong. That the swedes or the americans or the chinese had tried to create a new sickness for biological warfare. I can't tell you who it was because I don't know. I'm not sure anyone knew. There were just all these rumors and people blaming eachother. Some said that it wasn't even humans at all. That it was natures way of dealing wiht the over population. To get rid of us. But I think it was human made. The way it spread so fast and how it affected everyone. I think that was something created in a lab. An experiment which went wrong. Horribly wrong.
Nathan
May 27th
söndag 22 maj 2011
Städar i mitt förflutna
Så jag har äntligen (Fast det är väl egentligen fel ord? I mina ögon så symboliserar äntligen att det är något man längtat efter.) så har jag börjat rensa i lådorna på vinden. Mamma har tjatat på mig i flera veckor och trots att jag vet att jag borde göra det så har jag bara skjutit på det för det är något som jag verkligen inte vill göra. Men nu har jag i alla fall ägnat ca 2 timmar åt att rensa ur ett par av lådorna. Two down, no one knows how many to go. *Suck* Jag vill verkligen inte göra det. Inte för att det inte behövs. Jag har en förmåga att samla på mig alldeles för mycket saker. Det är bara det att jag inte vet var jag ska göra av sakerna jag plockar ur lådorna. En del slängs ju men resten måste jag ju hitta en plats för. Jag antar att mycket åker tillbaka upp på vinden igen men det måste tills dess stå och vara ivägen i mitt redan alldeles för stökiga rum. Blä... Jag vill inte. Inte alls. Jag är så dålig på att slänga saker. Jag är livrädd för förändringar över lag och att slänga saker är en förändring även om det är saker som du inte har använt på hur många år som helst.
Och så hag jag ångest för att dagarna bara verkar glida iväg jättefort. Det är bara en vecka tills jag åker till Island. Jag vet inte om jag kan. Jag är livrädd. Jag är inte alls berädd. Och att åka betyder att jag måste packa vilket är något jag hatar. Jag har alltid ångest över att packa även om det bara är för att jag ska bort över en helg. Och nu ska jag vara borta i TRE MÅNADER!
Jag gör som jag alltid gör (trots att jag vet att jag nog inte borde). Jag flyr verkligheten med hjälp av filmer och TV-serier. Den senaste jag börjat titta på är Supernatural - The Animation. Den är riktigt bra faktiskt. Jag trodde att den skulle ha "nya" avsnitt men det är lite blandat. En del är helt nya grejer, en del är kopior (dock förkortade eftersom SPN är ca 40 min/ avsnitt och SPN-TA är ca 20 min/avsnitt) av avsnitt i den ursprungliga serien medan en del verkar vara inspirerat av orginalavsnitt men sedan omgjorda lite. Som senaste avsnittet jag såg där det var folk som blev attakerade av något i en sjö. I SPN är det en drunknad pojke som dödar folk men i SPN-TA var det någon slags japansk varelse som dessutom visade sig egentligen hjälpa folk. Och det är en annan grej. Det är lite fler japanska varelser som dykt upp. Antar att det är för att den gjordes i Japan.
Jag kollar på den dubbade versionen eftersom det var den jag hittade att ladda ner. Jared gör rösten till Sam men det är inte Jensen som gör Deans röst. I början irriterade jag mig lite på Deans röst. Självklart lät det annorlunda eftersom det var en annan person men det var också lite med hur han pratade och betonade saker och så. Men med tiden har han blivit bättre (eller så är det jag som vant mig) och nu när jag är på typ avsnitt 14 (jag började kolla igår) så låter han mycket mer som Dean än han gjorde i början vilket är bra. :)
Vad var det jag sa? Till och med här flyr jag undan genom att skriva om SPN istället för de jobbiga grejerna. Jaja. Det är väl inte så kul att lyssna på mitt klagande ändå. *Suck*
Tillbaka till att se på Supernatural - The Animation då. Undrar hur många avsnitt till jag kan hinna innan jag måste gå och lägga mig.
"I tend to live in the past because most of my life is there."
- Herb Caen
Och så hag jag ångest för att dagarna bara verkar glida iväg jättefort. Det är bara en vecka tills jag åker till Island. Jag vet inte om jag kan. Jag är livrädd. Jag är inte alls berädd. Och att åka betyder att jag måste packa vilket är något jag hatar. Jag har alltid ångest över att packa även om det bara är för att jag ska bort över en helg. Och nu ska jag vara borta i TRE MÅNADER!
Jag gör som jag alltid gör (trots att jag vet att jag nog inte borde). Jag flyr verkligheten med hjälp av filmer och TV-serier. Den senaste jag börjat titta på är Supernatural - The Animation. Den är riktigt bra faktiskt. Jag trodde att den skulle ha "nya" avsnitt men det är lite blandat. En del är helt nya grejer, en del är kopior (dock förkortade eftersom SPN är ca 40 min/ avsnitt och SPN-TA är ca 20 min/avsnitt) av avsnitt i den ursprungliga serien medan en del verkar vara inspirerat av orginalavsnitt men sedan omgjorda lite. Som senaste avsnittet jag såg där det var folk som blev attakerade av något i en sjö. I SPN är det en drunknad pojke som dödar folk men i SPN-TA var det någon slags japansk varelse som dessutom visade sig egentligen hjälpa folk. Och det är en annan grej. Det är lite fler japanska varelser som dykt upp. Antar att det är för att den gjordes i Japan.
Jag kollar på den dubbade versionen eftersom det var den jag hittade att ladda ner. Jared gör rösten till Sam men det är inte Jensen som gör Deans röst. I början irriterade jag mig lite på Deans röst. Självklart lät det annorlunda eftersom det var en annan person men det var också lite med hur han pratade och betonade saker och så. Men med tiden har han blivit bättre (eller så är det jag som vant mig) och nu när jag är på typ avsnitt 14 (jag började kolla igår) så låter han mycket mer som Dean än han gjorde i början vilket är bra. :)
Vad var det jag sa? Till och med här flyr jag undan genom att skriva om SPN istället för de jobbiga grejerna. Jaja. Det är väl inte så kul att lyssna på mitt klagande ändå. *Suck*
Tillbaka till att se på Supernatural - The Animation då. Undrar hur många avsnitt till jag kan hinna innan jag måste gå och lägga mig.
"I tend to live in the past because most of my life is there."
- Herb Caen
lördag 7 maj 2011
Varför..?
Varför ska man behöva sitt ensam i ett hörn och gråta när man inte ens vet varför man är ledsen?
onsdag 4 maj 2011
Script Frenzy Winner!
Som ni kanske har sett här till höger så vann jag Script Frenzy. Jag vann faktiskt! Jag är jätteglad över detta och lite förvånad efter som båda mina försök till NaNoWriMo har misslyckats. Manuset är dock inte färdigt än och jag är inte helt säker på hur jag ska sluta det men förhoppningsvis går det bra. ^^
Så jag ska fortsätta med mitt skrivande och senare redigerande. Efter det ska jag skriva ut det och bränna det tillfälliga soundtracket (Illumenares och Ammoroth ska skriva nya låtar specialgjorda för den här musikalen) och skicka det till en hel hög med vänner som har uttryckt sin önskan om att få läsa det. Det verkar som att de är ganska exalterade över det hela för några av dem har redan bestämt att de ska sätta upp musikalen i deras korridor och Karin har tagit på sig alla statistroller (vilket kan bli intressant på värdshusen, i byarna och i krigsscenen, men hon försäkrade mig om att hon är van vid att slåss mot sig själv). Eisenblume hävdade att det måste vara en bra musikal om den var på engelska, har musik och en karaktär som dör ädelt på slagfältet. Så jag har stora förhoppningar på denna fantastiska första uppsättning. Haha! Men först måste jag som sagt skriva färdigt den. Jag hoppas jag kan göra det innan jag åker till Island.
Önska mig lycka till. :) Jag skrev 10 sidor idag men har under tiden lagt mig till med 38 graders feber. Inte lika kul. Hoppas jag mår bättre imorgon.
Kika gärna in på Illumenares nya blogg: http://www.illumenares.blogspot.com
"Working in the theater has a lot in common with unemployment."
- Arthur Gingold
Så jag ska fortsätta med mitt skrivande och senare redigerande. Efter det ska jag skriva ut det och bränna det tillfälliga soundtracket (Illumenares och Ammoroth ska skriva nya låtar specialgjorda för den här musikalen) och skicka det till en hel hög med vänner som har uttryckt sin önskan om att få läsa det. Det verkar som att de är ganska exalterade över det hela för några av dem har redan bestämt att de ska sätta upp musikalen i deras korridor och Karin har tagit på sig alla statistroller (vilket kan bli intressant på värdshusen, i byarna och i krigsscenen, men hon försäkrade mig om att hon är van vid att slåss mot sig själv). Eisenblume hävdade att det måste vara en bra musikal om den var på engelska, har musik och en karaktär som dör ädelt på slagfältet. Så jag har stora förhoppningar på denna fantastiska första uppsättning. Haha! Men först måste jag som sagt skriva färdigt den. Jag hoppas jag kan göra det innan jag åker till Island.
Önska mig lycka till. :) Jag skrev 10 sidor idag men har under tiden lagt mig till med 38 graders feber. Inte lika kul. Hoppas jag mår bättre imorgon.
Kika gärna in på Illumenares nya blogg: http://www.illumenares.blogspot.com
"Working in the theater has a lot in common with unemployment."
- Arthur Gingold
söndag 24 april 2011
Spänning i Nybro
Uppenbarligen så var det ett hyfsat stort pådrag utanför biblioteket häromdagen efter att någon sett en person tejpa fast ett misstänkt föremål under en bänk. Alla trodde så klart att det var en bomb och experter kallades in från Malmö och allt möjligt. Det visade sig dock att det var något helt annat. Jag önskar nästan att jag hade varit där och sett det. Haha! Men kunde läsa om det i tidningen dagen efter: http://www.barometern.ser/nyheter/nybro/misstankt-bomb-var-skattjakt(2736879).gm När jag pratade med mamma om det så skrattade hon och sa att det dessutom faktiskt var en person som vi känner som hade gjort det. :)
"Why does the Air Force need expensive new bombers? Have the people we've been bombing over the years been complaining?"
- George Wallace
"Why does the Air Force need expensive new bombers? Have the people we've been bombing over the years been complaining?"
- George Wallace
fredag 15 april 2011
Island!
Jag har fått sommarjobb på Island! Det är så coolt och jag är jätteglad. Jag ska städa på ett hotel i Reykjavik från 1 juni - 31 augusti. Har så länge velat åka till Island och det känns jättekul. Det negativa med det är väl att jag inte kommer träffa några av mina kompisar i sommar. Det är väldigt trist. Och mamma säger att hon nog kommer ha flyttat när jag kommer tillbaka vilket också är väldigt trist. Jag vet att hon och J vill börja sitt liv i ett nytt hus och så och det unnar jag dem så gärna, precis som jag unnar mamma att plugga teologi i Stockholm. Men det känns väldigt sorgligt att tänka sig att jag bara har 1,5 månader kvar i mitt barndomshem. Att jag inte kommer kunna återvända efter det för någon annan kommer bo här. Jag visste ju att det var oundvikligt men jag har ju vuxit upp i det här huset. Det är en del av mig. Och när det försvinner kommer det kännas väldigt tomt. Även om jag har bott hemifrån tidigare så har ju huset alltid funnits kvar och jag har kunnat åka hem när jag har kännt för det. Ska mitt hem nu bli någon annan stans? Och i så fall var?
"When you finally go back to your old hometown, you find it wasn't the old home you missed but your childhood."
- Sam Ewing
onsdag 13 april 2011
Vad ska jag göra?
Så jag tänkte fortsätta skriva på mitt manus idag. Jag skrev visserligen 9 sidor igår (känner mig ganska nöjd över detta) men jag ligger fortfarande typ 4 dagar efter så jag kan ändå inte ta det lugnt. Tyvärr blev jag lite distraherad av S som skickade mig sina tankar om mitt förra inlägg. Jag tror att jag har rett ut allt med henne nu men om någon annan läser det här så kan jag bara säga att jag mådde väldigt dåligt när jag skrev det förra inlägget och när jag mår dåligt och är arg överdriver jag ofta. Tyvärr var det också fallet med inlägget så tro inte att S är en hemsk person eller så. Tvärtom är hon helt fantastisk. Jag är bara väldigt dålig på att inte överdriva och skriva elaka saker när jag själv mår dåligt.
Jag har också funderat på vad jag ska göra med mitt liv. En del av mig vill gå tredje året Leksand men en annan del av mig säger att det inte är någon bra idé. Jag försökte räkna upp för- och nackdelar.
Fördelar:
Jag får bo ett helt år till ihop med mina kompisar där uppe.
Jag får lära mig mer bokbinderi som jag ju tycker är kul.
Jag kommer härifrån.
Nackdelar:
Jag tycker fortfarande inte om läraren.
Om jag inte kan få jobb efter två år kan jag nog inte få det efter tre år.
Min "slutsats" är att det skulle vara väldigt trevligt att gå tredje året men inte mer än så. Jag skulle egentligen inte tjäna något på det. Alltså borde jag kanske läsa något annat istället. Något som ger mig större chanser att få jobb.
Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska söka. Översättare ligger fortfarande en bit upp på topplistan men det är väl det vettigaste alternativet. Mitt största problem är väl att de få jobb jag faktiskt kan komma på att jag vill jobba med är jobb som är svåra att få arbete som och som man inte tjänar särsklit mycket på: bokbindare, författare, diverse hantverksyrken, maskör etc.
Översättare är tvåårig utbildningen men den kräver att man läst engelska B och har 60 poäng (ett år) från att ha läst ett språk på högskola. Tre år känns som så länge. Särskilt om det sedan visar sig att jag inte vill jobba med det. Vad var då meningen med att plugga det? Bara bortkastad tid. Funderar lite på guldsmed. Läste om maskör och det verkar jättehäftigt men jag vet inte om det är så lätt att få jobb som det.
Hittade en musikalutbildning (som inte kostar skjortan som den i stockholm som jag hittat tidigare): http://www.musikalakademien.se/ Kikade på deras hemsida och det känns som att det skulle vara jättekul men nästa utbildning börjar 2012. Dessutom är jag inte säker på om jag skulle klara av att jobba som musikalartist. Jag har lite scenskräck (i alla fall när det kommer till teater, dans är okej), det var länge sedan jag dansade och den enda som någonsin sagt att jag sjunger bra är S. Även om det gjorde mig väldigt glad när hon sa det så vet jag inte om jag kan tro helt på det när ingen annan har sagt det. Jag tror inte hon sa det bara för att vara snäll utan för att hon faktiskt tycker det men vad tycker andra? Jag vill inte gå på audition (Tänk det! Det enda intagningskravet var gymnasiekompetens och audition) och skämma ut mig inför en massa andra som är bättre än jag. Jag vet inte. Jag antar att jag har tid på mig eftersom det är ett år tills nästa utbildning. Men vad gör jag tills dess? Att söka jobb har ju gått så bra hittills och ska jag verkligen slösa CSN-bidrag på att läsa något bara för att ha något att göra? Men samtidigt kan jag ju inte bara sitta och rulla tummarna.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan räkna upp massor av saker som jag INTE vill jobba med men det är mycket svårare att komma på vad jag faktiskt vill göra. Och när jag väl kommer på något så känns det meningslöst att ens försöka plugga till det eftersom man inte kan leva på det i alla fall. *Suck* Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. :(
Men håll med om att maskör låter häftigt: http://www.utbildningssidan.se/utbildning/maskorskolan-folkuniversitet/default.aspx
Jäklar! Råkade just förnya sidan utan att ha publiserat inlägget. Tur att den sparar automatiskt då och då så jag inte behövde skriva om det. Men jag blev riktigt rädd där ett tag. o_O
"I never think of the future - it comes soon enough."
- Albert Einstein
torsdag 7 april 2011
What is this feeling?
What is this feeling so sudden and new?
I felt the moment I laid eyes on you?
My pulse is rushin My head is reeling
My face is flushing
What is this feeling fervid as a flame?
Does it have a name?
Yeeeessss
Loathing! Unadulterated loathing
For your face
Your voice
Your clothing
Lets just say I loath it all
Jag har tyvärr kommit till slutsatsen att jag inte längre tycker om min syster så värst mycket alls. Tro inte att jag inte vill tycka om henne för det vill jag. Vi är trots allt systrar. Men genom hela mitt liv har jag kämpat för att ha överseende med saker hon gör och de sista halvåret har det helt enkelt blivit för mycket. Jag kan inte kämpa emot längre.
För en utomstående låter det säkert fruktansvärt och jag kan förstå om det är svårt att förstå varför jag har sådan motvilja mot henne men om ni hade varit i mina kläder hade ni nog haft svårt att inte hålla med mig.
Jag har alltid haft svårt att få vänner och har under en lång tid även varit mobbad. Då kunde jag inte förstå varför men jag kan nu i efterhand inse att det var för att jag var annorlunda. När jag var mindre var det inte något jag gjorde med vilje, jag råkade bara vara sån. Men jag insåg snart att jag i grund och botten ville vara annorlunda även om jag vissa dagar undrade varför jag inte bara kunde rätta mig efter vad alla andra ville så jag kunde få vara ifred. Denna önskan om identitet, vi kanske till och med kan kalla den frihet, har bara blivit starkare sedan jag upptäckte att den fanns och jag har ibland kanske verkat fånig i mina försök att inte göra eller vara som alla andra. Bara som det faktum att jag kämpade emot i något år innan jag skaffade Facebook. Kanske ett dåligt exempel och jag ångrade mig inte efter att till slut ha blivit medlem men dock ett exempel.
Jag har på grund av detta haft väldigt svårt för att känna mig nöjd när andra härmar mig (trots att folk hävdar att det faktum att någon härmar och försöker efterlikna är den högsta högden av smicker) och det finns ingen större härmapa än min syster. Så länge jag kan minnas har hon gjort som jag. Hon har klätt sig som mig, hon har lyssnat på samma musik som jag, läst samma böcker, haft samma intressen. Kanske kan man tro att detta helt enkelt beror på att vi är systrar och systrar är ofta lika varandra men NEJ! För jag har alltid varit först. Så fort jag har hittat på något nytt så har hon tagit upp det men hon har aldrig varit först för att jag sedan ska följa efter. Hon har till och med sagt själv att den enda anledningen till att hon började teckna var för att jag gjorde det. Ibörjan var det kanske smickrande (jag kan ärligt talat inte komma ihåg) men det blev snart irriterande och nu är jag bara förbannad över det hela. Jag har slutat att berätta om musik och böcker som jag gillar för jag vet att då hör jag snart henne lyssna på dem. Jag har gjort så att ingen kan se mina spotify-listor för jag hittade inget sätt som man kunde blocka bara en person så då var jag istället tvungen att blocka alla.
Det värsta av allt är väl att hon har mer eller mindre snott en av mina bästa vänner. Jag känner att jag kanske egentligen överreagerar på den fronten eftersom jag och S fortfarande är kompisar men jag kan ändå inte låta bli att känna som jag känner. De pratar massor i telefon, skriver brev fram och tillbaka och sms:ar dagarna i ända. Jag försöker höra av mig men min depression gör att jag gräver ner mig på ett sett som gör att folk tror att jag vill vara ifred. Det är dock inte sant. Okej, ibland vill jag vara ifred men lika ofta vill jag bara att någon ska tycka synd om mig och låta mig gråta ut men jag kan inte förmå mig själv att ta kontakt med någon utan hoppas att omvärlden ska se hur dåligt jag mår och komma till mig. Så när jag ringer till S och hon inte har tid med mig men har tid med min syster när hon ringet mitt i natten. Eller när min syster och S skickar massor av sms fram och tillbaka men jag bara får ett svar tillbaka på mina sms. Då förstår jag inte vad jag gör för fel. Vad är det som är den stora skillnaden mellan oss? Jag och S var kompisar i ett år innan jag var dum nog att introdusera S och min syster för varandra. Borde inte det betyda något? Även om jag ångrar en del saker jag har gjort genom livet så är det få saker jag egentligen skulle vilja ändra på för de har i slutänden bidragit till att göra mig till den jag är idag. Men en av de saker som jag faktiskt skulle vilja ändra på är när jag fattade beslutet att fråga om min syster vilje följa med på lajvet som S arrangerade.
Det som verkligen var sista droppen var förra helgen när vi båda var hemma och jag fick göra allting utan hennes hjälp. Detta trots att hon inte pluggade alls fast hon borde det. Jag vet att jag inte alltid har skött skolan särskilt bra men jag har ändå gjort det bättre än hon gör nu och jag har förstått konsekvenserna av mitt handlande lovat mig själv att aldrig göra något sådant igen. I början tyckte jag synd om henne och försökte stötta henne och peppa henne med pluggandet men jag fick bara skit tillbaka. Trots detta fortsatte jag men det hände ändå ingenting. Nu har jag gett upp. Jag skiter i om hon inte klarar skolan. Det kanske är lika bra om hon inte gör det. Då skulle hon kanske äntligen lära sig att hon inte bara kan skita i det. Så fast hon sagt att hon skulle plugga så gjorde hon inte ett skit av det och jag, precis som jag lovat mig själv, lät bli att säga något om det (trots att det är skitsvårt). Den andra grejen som blev för mycket är att hon har bestämt sig för att läsa silversmide på Leksands folkhögskola. Silversmide gör mig ingenting men av alla skolor så måste hon välja den i Leksand! Det är min skola där mina kompisar fortfarande går och jag vill inte att hon ska gå där. Jag vill kunna ha något för mig själv och de kompisarna och den platsen är en av de få saker där hon nästan inte har kunnat sno något alls och jag vill att det ska fortsätta vara så. Mamma sa att hon inte får flytta dit. Jag tänkte att det var för att jag inte fick flytta längre än till Mälardalen första gången jag flyttade men mamma sa att det var av andra anledningar, dock ville hon inte säga vilka. I vilket fall så hävdade min syster att hon minsan fick flytta dig om hon ville eftersom hon är 18 och inte behöver lyda sina föräldrar längre. Både jag och min bror hävdade att vi också är över 18 men att vi ändå lyder våra föräldrar för det ligger i vårt eget intresse att göra det så de inte blir arga. Min syster verkade inte bry sig om detta (inte så stor överraskning eftersom hon inte bryr sig om något vi säger) utan hävdade att hon visst skulle gå dit. Jag ber till gudarna att mamma ska hindra henne från att flytta dit, att hon ska inse att man ibland borde lyda sina föräldrar även om man inte behöver eller att hon helt enkelt inte kommer in. Om hon skulle komma in och flytta till Leksand vet jag inte vad jag gör. Det skulle vara som att hon ersatte mig. Ibland säger den mer paranoida sidan av mig att det är det hon vill. Att hon helt enkelt vill ta över mitt liv så att jag blir lämnad ensam och utan någonting som är mitt.
Kanske kan man undra varför jag är så beroende av S. Jag har själv undrat varför jag är det. Hon är inte på långa vägar min äldsta kompis och jag har andra kompisar som jag tycker lika mycket om (eller kanske till och med mer om) än hon. Jag tror dock att det är för att jag i min depression har försökt hitta någonting att hålla fast vid. Något som kan hålla mig uppe. Jag har inge aning om varför det blev just hon. Kanske för att hon var den av de vänner jag senast skaffat som jag tyckte bäst om och som jag kände att jag stod närmast. Kanske för att hon var (och fortfarande är) det närmsta jag har kommit en förälskelse. Eller så var det helt enkelt bara slumpen. Jag har många gånger tänkt att om jag bara kan sluta vara kompis med S så skulle jag inte behöva känna mig så sårad och ensam varje gång hon väljer min syster framför mig. Men jag är rädd att om hon försvinner så skulle jag bara sjunka ner till botten av den mörka, hemska dammen som jag nu försöker hålla mig flytande i och jag vågar inte riskera det. Dessutom så tycker jag egentligen fruktansvärt mycket om henne så jag vill inte sluta ha henne som vän. Jag önskar bara att jag inte var så beroende av henne. Särskilt som hon inte tycks inse det.
Nu gråter jag igen så jag ska sluta skriva nu.
Vad gäller Script Frenzy så är jag uppe i 16,5 sidor. Jag har dock övergett mitt första manus och börjat på en helt annan historia. Det är fortfarande en musikal dock men med musik som redan är skriven, mest celtisk och irländsk sådan. Jag hoppas att det kan blir bra men oroar mig lite för att jag ska ägna hela månaden åt att skriva några sidor av ett manus för att sedan överge det för en ny idé, skriva några sidor på den för att sedan överge den och så vidare och så vidare. Vi får väl se hur det går.
"Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way."
- Leo Tolstoy
fredag 1 april 2011
Script Frenzy!
Idag är första dagen av Script Frenzy. Jag har nu 30 dagar på mig att skriva ett manus på 100 sidor. Jag ska försöka mig på att skriva en musikal eftersom det är något som jag har velat göra länge. Förhoppningsvis ska det gå bra.
"Hell is full of musical amateurs."
- George Bernard Shaw
tisdag 29 mars 2011
I promise you I'll never trust again
Self hatred grows in me like cancer
I can't locate its whereabouts but its feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost
Self-fulfilling prophecy
You're the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I'll never love again
This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I'm settled now
The show of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control
Self fulfilling prophecy
You're the only one that dare speak truth about me
In this town of
Well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never eat again
Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never trust again.
(Maria Mena - Self-fulfilling Prophecy)
Även om den väl egentligen är om förlorad kärlek så är det här väldigt nära hur jag känner mig. :(
onsdag 23 mars 2011
Musikaler på olika sätt
Förra veckan kunde man i tidningen läsa en recension av Södra Ölands Musikteaters uppsättning av Skönheten och Odjuret (som jag hela tiden stavar Sjönheten). Det fanns en bild på Gaston som var helt fantastisk och alla kostymerna var jättefina. Så nu har vi bestämt oss för att vi ska gå och se föreställningen när den går på Kalmar teater (den går på Öland först) mestadels för att mamma och Jonas sa att Kalmar teater är jättefin så vi borde se den. Jag ser verkligen fram emot att gå och se den men jag funderar också på att gå med i föreningen eftersom jag fortfarande drömmer om att få vara med i en musikal. Årsavgiften är dessutom bara 100 kr så det har jag faktiskt råd med. Jag har mailat dem för att få veta var och när de övar eftersom jag inte har något körkort utan måste förlita mig på bussar. Och kan man inte komma dit på ett smidigt sätt så kommer det sorgligt nog falla på det. Jag hoppas verkligen att det inte ska vara alltför långt bort för jag skulle verkligen vilja vara med.
Jag tänker också vara med i årets Script Frenzy och försöka skriva min steampunk/goth/dystopi-musikal. Mamma tyckte inte att jag borde vara med. Hon tycker väl att jag borde koncentrera mig på att söka jobb men jag tycker att jag kan klara både och. Jag har en månad på mig att skriva ett manus på 100 sidor. Det känns inte alls lika mycket som NaNoWriMo när jag har en månad på mig att skriva 50 000 ord. Det enda jag är lite nervös över är att jag aldrig har skrivit en låt förut (förutom den till Gröna Draken men den ska vi absolut inte räkna). Oskar har redan sagt att han kan skriva musiken den dag som jag faktiskt skriver den där musikalen men om texterna är kass spelar det ingen roll hur bra musiken än är. Jag ska ändå försöka och hoppas på det bästa för att skriva är musikal (och få den uppsatt) är också en dröm. Jag hoppas bara att det här är drömmar jag kan förverkliga och att de inte går åt skogen. Jag är tillräckligt deppig redan med all skit.
Jag skulle kunna skriva en så kallad "jukebox musikal" som helt enkelt är en musikal med låtar som inte skrevs specifikt till den musikalen utan som fanns innan, te x Mamma Mia, We Will Rock You (antar jag även om jag inte sett den), Moulin Rouge och Glee (Waaa!!! Är Glee bra eller vad?! De som kom på att göra en musikal som TV-serie är genier! ^^). Eftersom mycket av mitt skrivande inspireras av musik så har jag ofta tänkt att jag kanske borde skriva en jukebox-musikal men nackdelen med det är ju att man måste få tillstånd att använda de låtarna och det är ju krångligare än att skriva musiken själv. Dessutom så bygger den här musikal-idén jag har inte på redan existerande låtar och då kan det bli svårt att passa ihop musik och story.
Jag tänker därför försöka skriva musiken själv åtminstonde till att börja med. Om det sedan skulle gå åt skogen så kanske jag tar upp frågan till omprövning eller frågar Steffi. Hon är bra på att skriva dikter och sångtexter och många musikaler har en som skriver storyn (ofta den som får minst credit), en som skriver musiken och en som skriver låttexterna. Vi får väl se.
En annan sak jag funderar över är om jag ska skriva den på engelska eller svenska. Om jag ska gå på det som känns lättast så blir storyn på svenska och låtarna på engelska men det kan ju bli lite skumt. Det är väl lättast att få musikalen uppsatt i Sverige istället för att ge mig iväg till West End med en gång så därför kommer jag nog försöka skriva på svenska men precis som med låttexterna så kanske detta är något jag ändrar senare.
Okej, alldeles för mycket virriga tankar och spekulationer här nu så jag ska sluta.
Södra Ölands Musikteater: http://www.sodraolandsmusikteater.se/index.html
Script Frenzy: http://www.scriptfrenzy.org/
"Sometimes it’s hard to appreciate what a good singer you are because all I'm thinking about is shoving a sock into your mouth."
- Kurt (från Glee)
Jag tänker också vara med i årets Script Frenzy och försöka skriva min steampunk/goth/dystopi-musikal. Mamma tyckte inte att jag borde vara med. Hon tycker väl att jag borde koncentrera mig på att söka jobb men jag tycker att jag kan klara både och. Jag har en månad på mig att skriva ett manus på 100 sidor. Det känns inte alls lika mycket som NaNoWriMo när jag har en månad på mig att skriva 50 000 ord. Det enda jag är lite nervös över är att jag aldrig har skrivit en låt förut (förutom den till Gröna Draken men den ska vi absolut inte räkna). Oskar har redan sagt att han kan skriva musiken den dag som jag faktiskt skriver den där musikalen men om texterna är kass spelar det ingen roll hur bra musiken än är. Jag ska ändå försöka och hoppas på det bästa för att skriva är musikal (och få den uppsatt) är också en dröm. Jag hoppas bara att det här är drömmar jag kan förverkliga och att de inte går åt skogen. Jag är tillräckligt deppig redan med all skit.
Jag skulle kunna skriva en så kallad "jukebox musikal" som helt enkelt är en musikal med låtar som inte skrevs specifikt till den musikalen utan som fanns innan, te x Mamma Mia, We Will Rock You (antar jag även om jag inte sett den), Moulin Rouge och Glee (Waaa!!! Är Glee bra eller vad?! De som kom på att göra en musikal som TV-serie är genier! ^^). Eftersom mycket av mitt skrivande inspireras av musik så har jag ofta tänkt att jag kanske borde skriva en jukebox-musikal men nackdelen med det är ju att man måste få tillstånd att använda de låtarna och det är ju krångligare än att skriva musiken själv. Dessutom så bygger den här musikal-idén jag har inte på redan existerande låtar och då kan det bli svårt att passa ihop musik och story.
Jag tänker därför försöka skriva musiken själv åtminstonde till att börja med. Om det sedan skulle gå åt skogen så kanske jag tar upp frågan till omprövning eller frågar Steffi. Hon är bra på att skriva dikter och sångtexter och många musikaler har en som skriver storyn (ofta den som får minst credit), en som skriver musiken och en som skriver låttexterna. Vi får väl se.
En annan sak jag funderar över är om jag ska skriva den på engelska eller svenska. Om jag ska gå på det som känns lättast så blir storyn på svenska och låtarna på engelska men det kan ju bli lite skumt. Det är väl lättast att få musikalen uppsatt i Sverige istället för att ge mig iväg till West End med en gång så därför kommer jag nog försöka skriva på svenska men precis som med låttexterna så kanske detta är något jag ändrar senare.
Okej, alldeles för mycket virriga tankar och spekulationer här nu så jag ska sluta.
Södra Ölands Musikteater: http://www.sodraolandsmusikteater.se/index.html
Script Frenzy: http://www.scriptfrenzy.org/
"Sometimes it’s hard to appreciate what a good singer you are because all I'm thinking about is shoving a sock into your mouth."
- Kurt (från Glee)
torsdag 10 mars 2011
Skrämmande
I slutet av november så var det en man som försvann här i Nybro. Han sågs sist vid torget och fast polisen letade så hittade de bara hans cyckel. I dagens tidning kunde man läsa om hur de hittat en kropp i bäcken som rinner genom staden (Bolanders bäck). Den är inte identifierad än men polisen verkar vara säker på att det är den försvunne mannen.
Jag antar att det är bra att de i alla fall vet vad som hände med honom även om det ju hade varit mycket bättre om de hade hittat honom levande. Dock tycker jag att det hela är lite skrämmande. Mannen har legat där under isen hela vintern och jag har flera gånger gått förbi där, till exempel när jag och min kompis Steffi gick hem från stan när hon var här och hälsade på. Jag både tanken på att han har legat där så länge mitt i stan utan att någon har vetat om det och att jag har gått förbi där är lite läskig. Tänk om jag hade fått för mig att stanna och se ner i vattnet just där (det är inte ovanligt att jag gör sånt). Hade jag sett honom då? o_O Får väl glad att det inte bara har varit kallt utan också mycket snö så jag slapp se honom ligga där om jag fått för mig att titta. Men samtidigt, om det inte hade varit så mycket snö så hade man ju troligen hittat honom fortare.
Vet inte vilket scenario som är bäst men jag kan inte låta bli att ha en svag obehagskänsla över vad som skulle kunna ha hänt. En sån där "tänk om?"- känsla.
Här är en länk till artikeln på Barometerns hemsida om någon är intresserad: http://www.barometern.se/nyheter/nybro/kropp-hittad-i-bolanders-back(2318189).gm
"The report of my death was an exaggeration."
- Mark Twain
Jag antar att det är bra att de i alla fall vet vad som hände med honom även om det ju hade varit mycket bättre om de hade hittat honom levande. Dock tycker jag att det hela är lite skrämmande. Mannen har legat där under isen hela vintern och jag har flera gånger gått förbi där, till exempel när jag och min kompis Steffi gick hem från stan när hon var här och hälsade på. Jag både tanken på att han har legat där så länge mitt i stan utan att någon har vetat om det och att jag har gått förbi där är lite läskig. Tänk om jag hade fått för mig att stanna och se ner i vattnet just där (det är inte ovanligt att jag gör sånt). Hade jag sett honom då? o_O Får väl glad att det inte bara har varit kallt utan också mycket snö så jag slapp se honom ligga där om jag fått för mig att titta. Men samtidigt, om det inte hade varit så mycket snö så hade man ju troligen hittat honom fortare.
Vet inte vilket scenario som är bäst men jag kan inte låta bli att ha en svag obehagskänsla över vad som skulle kunna ha hänt. En sån där "tänk om?"- känsla.
Här är en länk till artikeln på Barometerns hemsida om någon är intresserad: http://www.barometern.se/nyheter/nybro/kropp-hittad-i-bolanders-back(2318189).gm
"The report of my death was an exaggeration."
- Mark Twain
lördag 5 mars 2011
Fantastiskt misslyckande!
Ur "Världens största misstag" av Nigel Blundell.
"Storhetsvansinne under vatten
Under första världskriget beslöt Storbritannien att bygga en ny sorts jätteubåtar - ett slags dykande slagskepp, som skulle säkra de allierades makt under såväl som ovanför vattenytan. Dessa nya fartyg kallades K-båtar.
De två första K-båtsflottiljerna var färdiga för aktion i slutet av 1917. Men när dessa 112 meters, ångdrivna undervattensmonster provkördes, visade det sig att de var omöjliga att manövrera på ytan, och var långsamma och klumpiga i u-läge. När de väl dykt, var det svårt att få upp dem till ytan igen. En serie olyckor hände dem:
Elden bröt ut på K-2 under första provfärden. K-3 dök helt oförklarligt ända ner till botten under första testet med prinsen av Wales (senare kung George VI) ombord. Efter många besvärligheter fick man upp henne till ytan igen och fartygets mest illustre passagerare räddades.
Senare under en övning rammades och sänktes K-3 av K-6. K-4 rände upp på ett grund. K-5 sjönk och hela besättningen omkom. K-6 fastnade på botten. K-7 körde på K-17 under en övning och förstördes oreparabelt.
K-14 sprang läck innan hon ens hunnit utanför hamnen för prov. En tid därefter under en manöver i Nordsjön rammades hon och sänktes av K-22. Under samma övning förlorade man kontrollen över K-17, som sjönk efter att ha kolliderat med först en kryssare och sedan med K-7. Slutligen hamnade K-22 framför stäven på en annan kryssare och skadades så hon inte gick att reparera.
1918 lades projekt K-båtar på hyllan. Då hade det krävt 250 brittiska liv, men inte ett enda tyskt."
Boken det här stycket kommer ur är fantastiskt underhållande men just den här biten är den bästa av allihop. Jag är imponerad att de ändå höll ut i ett helt år innan de lade ner projectet. :)
"Storhetsvansinne under vatten
Under första världskriget beslöt Storbritannien att bygga en ny sorts jätteubåtar - ett slags dykande slagskepp, som skulle säkra de allierades makt under såväl som ovanför vattenytan. Dessa nya fartyg kallades K-båtar.
De två första K-båtsflottiljerna var färdiga för aktion i slutet av 1917. Men när dessa 112 meters, ångdrivna undervattensmonster provkördes, visade det sig att de var omöjliga att manövrera på ytan, och var långsamma och klumpiga i u-läge. När de väl dykt, var det svårt att få upp dem till ytan igen. En serie olyckor hände dem:
Elden bröt ut på K-2 under första provfärden. K-3 dök helt oförklarligt ända ner till botten under första testet med prinsen av Wales (senare kung George VI) ombord. Efter många besvärligheter fick man upp henne till ytan igen och fartygets mest illustre passagerare räddades.
Senare under en övning rammades och sänktes K-3 av K-6. K-4 rände upp på ett grund. K-5 sjönk och hela besättningen omkom. K-6 fastnade på botten. K-7 körde på K-17 under en övning och förstördes oreparabelt.
K-14 sprang läck innan hon ens hunnit utanför hamnen för prov. En tid därefter under en manöver i Nordsjön rammades hon och sänktes av K-22. Under samma övning förlorade man kontrollen över K-17, som sjönk efter att ha kolliderat med först en kryssare och sedan med K-7. Slutligen hamnade K-22 framför stäven på en annan kryssare och skadades så hon inte gick att reparera.
1918 lades projekt K-båtar på hyllan. Då hade det krävt 250 brittiska liv, men inte ett enda tyskt."
Boken det här stycket kommer ur är fantastiskt underhållande men just den här biten är den bästa av allihop. Jag är imponerad att de ändå höll ut i ett helt år innan de lade ner projectet. :)
torsdag 3 mars 2011
Har vi tillräckligt med böcker?
Jag tänker mig att mitt drömbibliotek ska se äldre ut men det här är inte helt fel det heller. :p Den där rundade kanten neråt ser dock lite läskig ut. Tur att det finns räcke för det är nog ett ordentligt fall ner där.
http://www.stumbleupon.com/su/8ggUCv/features.cgsociety.org/stories/2009_05/2009_05_stockholmlibrary/15-render-FG.jpg
http://www.stumbleupon.com/su/8ggUCv/features.cgsociety.org/stories/2009_05/2009_05_stockholmlibrary/15-render-FG.jpg
I begynnelsen var berättelsen
”I begynnelsen var berättelsen. Berättelsen fylld av ord som tog form i vinden och värmde sinnet hos män och kvinnor vid eldar och härdar i hus, tält och koja, under stjärnor och under tak. Orden fick mening och känsla, färgades av hat och avund och kärlek och saknad och ilska och nyfikenhet. Det var berättelser fyllda av stolthet över den egna svettiga mödans frukter, berättelser om blygsel och om skam, om illvilja mellan bröder och mellan generationer. Tunga ord om Noa den druckne och om Kain den vrede, om Medea den hämndlystna och om Odysseus den irrande, om ett folk vars illgärningar var så talrika och stora at Herren måste dränka dem i eld och svavel eller i floder av forsande vatten som fortfor att stiga i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Och orden blev till berättelser som blev till historier, allt större och allt mer blomstrande ju fler som hörde dem och ju fler som återgav dem kring eldar och vid andra härdar.
I detta är vi människor mycket speciella. Inget annat djur har på samma vis tagit makt över Ordet och lärt sig bruka det. Vi skapar händelser och fyller dem med betydelser; vi formar historier eftersom vi instinktivt känner att vi måste. Vi behöver vårt förflutna och alla dess skrönor. Huruvida de är falska eller sanna hör inte hit. Vi kräver makten över Ordet och vi utövar den efter behag. När vi skapar vår värld skapar vi också vår historia.”
Ur "Förrädaren, skökan och självmördaren" av Dick Harrison
I detta är vi människor mycket speciella. Inget annat djur har på samma vis tagit makt över Ordet och lärt sig bruka det. Vi skapar händelser och fyller dem med betydelser; vi formar historier eftersom vi instinktivt känner att vi måste. Vi behöver vårt förflutna och alla dess skrönor. Huruvida de är falska eller sanna hör inte hit. Vi kräver makten över Ordet och vi utövar den efter behag. När vi skapar vår värld skapar vi också vår historia.”
Ur "Förrädaren, skökan och självmördaren" av Dick Harrison
onsdag 2 mars 2011
Skrivande och Nathan Fillions samlade verk
Steffi var här och hälsade på förra veckan och det var väldigt kul även om min depresion gjorde att det inte var lika trevligt som det kunde ha varit. Om du läser det här, Steffi, så ber jag om ursäkt igen. Jag hoppas att jag känner mig bättre nästa gång och jag uppskattade verkligen att du var här även om det inte alltid märktes.
Medan Steffi var här började jag känna mig snuvig och sitter nu här med en fruktansvärd förkyld. Jag ligger nerbäddad i soffan och ägnar mig åt Nathan Fillion-maraton. På de senaste tre dagarna har jag kollat på första avsnittet av Firefly, hela första säsongen av Castle plus filmerna White Noise 2: The Light (jättebra!) och Slither (mindre bra). Jag såg även House Of Fear eftersom den fanns i listan av filmer som Jared Padalecki är med i. Han hade dock bara en cameo i filmen och var med i typ två sekunder. Men det var en bra film ändå så det gör inget. Och jag tyckte det var kul att de andra karaktärerna kallade honom JP som om det faktiskt var Jared och inte en påhittad karaktär. :p
Alla avsnitt av Castle har dock fått mig att vilja flera saker. Min önskan att bli en välkänd (och rik) författare har flammat upp igen. Inte för att den var borta men den sjunker ibland ner till en mindre eld eller en värmande glöd som aldrig brinner ut men som kan flamma upp igen om den blir påverkad. Det andra är dock att jag plötsligt känner en längtan efter att skriva en deckare. Men den enda "deckare" jag har läst (förutom 52 volymer av mangan Mästerdetektiven Conan) är En Studie I Rött och den tyckte jag inte ens om. Jag älskar att se Sherlock Holmes i filmer (filmen från 2009 och bbc-serien Sherlock från 2010 är APBRA!) men i boken var han bara jobbig och en sån besserwisser att jag tröttnade på honom. Han visste ALlTING. Jag hade velat se honom stöta på ett problem han inte förstod eller behöva information om ett ämne han inte kunde något om. Men jag ska försöka mig på någon mer Sherlock Holmes-bok tror jag. Har hört att han är jobbigast i den boken. :p
Jag gillar brittiska kriminalserier som Morden I Midsumer och Ms Marple problemet är bara att jag inte är särskilt bra på att klura ut mysterierna och lista ut vem mördaren är. Det gör mig i vanliga fall inte så mycket men det känns som att det kunde vara en bra egenskap om man ska skriva deckare. Vi får väl se hur jag gör. Skulle vara kul att prova. Dock har jag en hel hög andra böcker jag skulle vilja skriva men jag tror att jag ska försöka fortsätta med min tidsresehistoria som jag just börjat på. Det lilla jag har skrivit än så länge kändes väldigt bra så jag tror på den. Önska mig lycka till. :)
Castle: Reading the paper? You are going to lose all of your wired teen hyper texting nano gizmo street cred.
Alexis: I'm a rebel. I like it old school.
Medan Steffi var här började jag känna mig snuvig och sitter nu här med en fruktansvärd förkyld. Jag ligger nerbäddad i soffan och ägnar mig åt Nathan Fillion-maraton. På de senaste tre dagarna har jag kollat på första avsnittet av Firefly, hela första säsongen av Castle plus filmerna White Noise 2: The Light (jättebra!) och Slither (mindre bra). Jag såg även House Of Fear eftersom den fanns i listan av filmer som Jared Padalecki är med i. Han hade dock bara en cameo i filmen och var med i typ två sekunder. Men det var en bra film ändå så det gör inget. Och jag tyckte det var kul att de andra karaktärerna kallade honom JP som om det faktiskt var Jared och inte en påhittad karaktär. :p
Alla avsnitt av Castle har dock fått mig att vilja flera saker. Min önskan att bli en välkänd (och rik) författare har flammat upp igen. Inte för att den var borta men den sjunker ibland ner till en mindre eld eller en värmande glöd som aldrig brinner ut men som kan flamma upp igen om den blir påverkad. Det andra är dock att jag plötsligt känner en längtan efter att skriva en deckare. Men den enda "deckare" jag har läst (förutom 52 volymer av mangan Mästerdetektiven Conan) är En Studie I Rött och den tyckte jag inte ens om. Jag älskar att se Sherlock Holmes i filmer (filmen från 2009 och bbc-serien Sherlock från 2010 är APBRA!) men i boken var han bara jobbig och en sån besserwisser att jag tröttnade på honom. Han visste ALlTING. Jag hade velat se honom stöta på ett problem han inte förstod eller behöva information om ett ämne han inte kunde något om. Men jag ska försöka mig på någon mer Sherlock Holmes-bok tror jag. Har hört att han är jobbigast i den boken. :p
Jag gillar brittiska kriminalserier som Morden I Midsumer och Ms Marple problemet är bara att jag inte är särskilt bra på att klura ut mysterierna och lista ut vem mördaren är. Det gör mig i vanliga fall inte så mycket men det känns som att det kunde vara en bra egenskap om man ska skriva deckare. Vi får väl se hur jag gör. Skulle vara kul att prova. Dock har jag en hel hög andra böcker jag skulle vilja skriva men jag tror att jag ska försöka fortsätta med min tidsresehistoria som jag just börjat på. Det lilla jag har skrivit än så länge kändes väldigt bra så jag tror på den. Önska mig lycka till. :)
Castle: Reading the paper? You are going to lose all of your wired teen hyper texting nano gizmo street cred.
Alexis: I'm a rebel. I like it old school.
fredag 11 februari 2011
Adrift
Lover, dear lover, I've had a fell dream,
My mother's adrift on the sea!
My brothers have left her alone in the gale -
There's no one to save her but me.
[...]
Lover, dear lover, she's crying my name,
My mother's adrift on the sea!
She's none to protect her, no oear and no sail -
There's no one to save her but me.
[...]
Lover, dear lover, there are tears on her gown,
My mother's adrift on the sea!
Her sons have all left her, I cannot now fail -
There's no one to save her but me.
(Adrift - Heather Dale)
My mother's adrift on the sea!
My brothers have left her alone in the gale -
There's no one to save her but me.
[...]
Lover, dear lover, she's crying my name,
My mother's adrift on the sea!
She's none to protect her, no oear and no sail -
There's no one to save her but me.
[...]
Lover, dear lover, there are tears on her gown,
My mother's adrift on the sea!
Her sons have all left her, I cannot now fail -
There's no one to save her but me.
(Adrift - Heather Dale)
onsdag 9 februari 2011
Misstankar bekräftade
Min syster (som nu vill vara min bror istället) har på sistone pratat om någon som heter André och min mamma har pratat om honom som någon som min syster kanske skulle få ihop det med (för det är väl intrycket hon har fått av det lilla hon hört). Men jag har varit lite misstänksam mot det hela eftersom en kompis till mig har en rollspelskaraktär med samma namn och jag har länge varit fullt övertygad om att min kompis och denne André är samma person men jag har inte haft några bevis.
Idag när min dator bestämde sig för att vara värre än vanligt (det var till exempel ca 15 minuter sedan jag sa åt den att stänga av sig men den har inte gjort någonting) så startade jag den gemensamma datorn istället för jag orkade inte med min. Medan jag lade över lite bilder från min kamera så hittade jag en bild på datorn som hette Andé. Jag öppnade den och mycket riktigt så är det min kompis men så pass sminkad att man skulle ha väldigt svårt att känna igen henne om man inte kände henne tillräckligt väl. Alltså visade det sig att jag hade rätt.
Jag blir bara så trött på det hela. Jag tänker inte dra upp allting här för det orkar jag inte men hon vet vad jag tycker om alltihop och är alltså den bästa lösningen att låtsas ha en pojkvän (eller nästan i alla fall) istället för att erkänna att det är min kompis det handlar om? Jag var irriterad på det hela redan innan men varje gång någonting sånt här händer så gör det bara saken värre. Det var samma sak när i höstas med lajvet som både min syster och min MAMMA tyckte att det var bättre att jag inte fick veta något om! Hur gammal är jag egentligen? Och tror de inte att jag kan ta reda på saker själv? Jag kanske verkar helt efter i vissa sammanhang men att få tag i den information jag vill ha är faktiskt någonting jag är bra på så sluta ljuga. Jag bara hoppas att min kompis inte är med på det hela också men tyvärr så skulle jag inte bli jätteförvånad eftersom hon i höstas ljög och sa att hon inte skickat ett brev till min syster fast jag kände igen hennes handstil och hon i sitt rum hade en rulle av samma sorts garn som brevet var igensytt med.
Jag orkar inte riktigt med sånt här. Hela min tillvaro tär på mig mer än vad folk verkar fatta och då vill jag inte att folk ska behandla mig som en treåring och ljuga för mig hela tiden. Det blir liksom inte bättre om de enda jag har att vända mig till för att må bättre behandlar mig på det sättet.
"It's silly to go on pretending that under the skin we are all brothers. The truth is more likely that under the skin we are all cannibals, assassins, traitors, liars, hypocrites, poltroons."
- Henry Miller
Idag när min dator bestämde sig för att vara värre än vanligt (det var till exempel ca 15 minuter sedan jag sa åt den att stänga av sig men den har inte gjort någonting) så startade jag den gemensamma datorn istället för jag orkade inte med min. Medan jag lade över lite bilder från min kamera så hittade jag en bild på datorn som hette Andé. Jag öppnade den och mycket riktigt så är det min kompis men så pass sminkad att man skulle ha väldigt svårt att känna igen henne om man inte kände henne tillräckligt väl. Alltså visade det sig att jag hade rätt.
Jag blir bara så trött på det hela. Jag tänker inte dra upp allting här för det orkar jag inte men hon vet vad jag tycker om alltihop och är alltså den bästa lösningen att låtsas ha en pojkvän (eller nästan i alla fall) istället för att erkänna att det är min kompis det handlar om? Jag var irriterad på det hela redan innan men varje gång någonting sånt här händer så gör det bara saken värre. Det var samma sak när i höstas med lajvet som både min syster och min MAMMA tyckte att det var bättre att jag inte fick veta något om! Hur gammal är jag egentligen? Och tror de inte att jag kan ta reda på saker själv? Jag kanske verkar helt efter i vissa sammanhang men att få tag i den information jag vill ha är faktiskt någonting jag är bra på så sluta ljuga. Jag bara hoppas att min kompis inte är med på det hela också men tyvärr så skulle jag inte bli jätteförvånad eftersom hon i höstas ljög och sa att hon inte skickat ett brev till min syster fast jag kände igen hennes handstil och hon i sitt rum hade en rulle av samma sorts garn som brevet var igensytt med.
Jag orkar inte riktigt med sånt här. Hela min tillvaro tär på mig mer än vad folk verkar fatta och då vill jag inte att folk ska behandla mig som en treåring och ljuga för mig hela tiden. Det blir liksom inte bättre om de enda jag har att vända mig till för att må bättre behandlar mig på det sättet.
"It's silly to go on pretending that under the skin we are all brothers. The truth is more likely that under the skin we are all cannibals, assassins, traitors, liars, hypocrites, poltroons."
- Henry Miller
tisdag 8 februari 2011
Flytta?
När vi var i Västerås och hälsade på farmor och farfar så pratade vi om lägenheter och att flytta och så. Dels för att farmor och farfar letar efter en ny lägenhet där man kommer in till hissen med en gång istället för, som nu, behöva gå upp för en halv trappa innan man kommer till hissen, och dels för att Nicci och Fredrik har skaffat lägenhet ihop (och den är för övrigt apsnygg!). Vi pratade lite om lägenheterna i huset där farmor och farfar bor och vi fick veta att 1:orna där bara har hyra på ca 2 500kr/månad. Tänk er det! Det här är lägenhetern i centrala Västerås vi pratar om. Uppenbarligen var hyra billig för att huset är lite gammalt. Oskar gick genast igång på det och ville flytta dig och jag började fundera på om inte det kunde vara en trevlig idé. 2 500 kr är ändå vad jag betalar (eller borde betala) till mamma varje månad. Mm. Det är en trevlig tanke. Jag ska fundera lite mer och se hur det blir med jobb och utbildningar och sånt så får vi väl se.
Och jag gjorde krabbelurer (det är det de heter va?) till brunch idag. Jag har aldrig gjort sånna förut och lyckades bränna allihop. Jag åt några tills jag inte var hungrig längre men nu ska hönsen få resten. :p
"A friend is someone who will help you move. A real friend is someone who will help you move a body."
- Unknown
Och jag gjorde krabbelurer (det är det de heter va?) till brunch idag. Jag har aldrig gjort sånna förut och lyckades bränna allihop. Jag åt några tills jag inte var hungrig längre men nu ska hönsen få resten. :p
"A friend is someone who will help you move. A real friend is someone who will help you move a body."
- Unknown
torsdag 3 februari 2011
Mot den stora staden
Så imorgon bär det av till Stockholm så fort alla har kommit hem från jobb och skola (troligen är det Elsa som kommer sist). Jag ser verkligen fram emot det och trots mitt tidigare blogginlägg så ska jag faktiskt följa med. Min mamma lånade ut pengarna jag behövde och har dessutom lovat oss alla tre att om vi hittar något klädesplagg som vi vill ha och kan motivera att vi behöver så kanske hon köper det. Jag frågar mig igen vad jag skulle göra utan min älskade lilla mamma.
Så på lördag förmiddag ska vi se terrakottaarmén på Östasiatiska museet och på kvällen ska vi gå och se en magishow med Charlie Caper. Och så lite shopping så klart. :)
Och på söndag ska vi förbi Västerås en sväng för att hälsa på farmor och farfar och kusinerna medan vi ändå är i de krokarna. Det ska bli väldigt roligt att se dem igen.
Jag lovar att ta bilder och lägga upp här när jag kommer hem igen.
"In the absences of a decent time machine, fiction remains the most sturdy vehicle for visiting other eras."
- Tom Nolan
Så på lördag förmiddag ska vi se terrakottaarmén på Östasiatiska museet och på kvällen ska vi gå och se en magishow med Charlie Caper. Och så lite shopping så klart. :)
Och på söndag ska vi förbi Västerås en sväng för att hälsa på farmor och farfar och kusinerna medan vi ändå är i de krokarna. Det ska bli väldigt roligt att se dem igen.
Jag lovar att ta bilder och lägga upp här när jag kommer hem igen.
"In the absences of a decent time machine, fiction remains the most sturdy vehicle for visiting other eras."
- Tom Nolan
fredag 28 januari 2011
...och katten sprang till skogs och kom aldig mera hem igen...
Det är nu officiellt kört. Alla mina pengar är slut och jag fick en räkning på drygt 700 kr (eller var det 900 kr?) med posten idag och jag har en annan på 200 kr och båda måste betalas snarast. Men jag har inga pengar! Jag vet inte vad jag ska göra! Förut kunde jag ta av fonderna om det var något som behövde betalas men fonderna är också slut. Jag kan få pengar tidigast om två veckor. Jag känner för att göra som han i Into the wild som bara klipper sina kreditkort, bränner sina saker och ger sig iväg för att bo ensam ute i skogen. Han gjorde det visserligen för att han ville uppleva frihet. Jag skulle göra det för det är det enda jag har råd med.
Att åka till Stockholm är nog helt uteslutet nu. Jag ville verkligen se terrakottaarmén men de pengarna behövs för mina räkningar. Jag hoppas bara att mamma kan tänka sig att låna mig mer pengar. Gudarna ska veta att hon inte har råd men ändå hjälper hon mig och lånar mig pengar. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Jag broderar pärlor på klot till en bok jag började på i höstas och försöker tänka ut vad jag kan göra för att få pengar. Typ IDAG! Ludde har redan lovat att hjälpa mig om jag bestämmer mig för att råna en bank. Det är väldigt snällt av honom och det känns bra att ha någon med sig som stöd. Men att flytta ut i skogen känns lockande. Jag vet flera små ruiner som säkert kan användas som grund för en liten koja att bo i. Om ni inte hör från mig igen så vet ni i alla fall vad som hänt.
Att åka till Stockholm är nog helt uteslutet nu. Jag ville verkligen se terrakottaarmén men de pengarna behövs för mina räkningar. Jag hoppas bara att mamma kan tänka sig att låna mig mer pengar. Gudarna ska veta att hon inte har råd men ändå hjälper hon mig och lånar mig pengar. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Jag broderar pärlor på klot till en bok jag började på i höstas och försöker tänka ut vad jag kan göra för att få pengar. Typ IDAG! Ludde har redan lovat att hjälpa mig om jag bestämmer mig för att råna en bank. Det är väldigt snällt av honom och det känns bra att ha någon med sig som stöd. Men att flytta ut i skogen känns lockande. Jag vet flera små ruiner som säkert kan användas som grund för en liten koja att bo i. Om ni inte hör från mig igen så vet ni i alla fall vad som hänt.
onsdag 26 januari 2011
The truth is out there. But so are the lies.
The deniers have fair wind on the internet
The lies about the Holocaust lives
(by Else Christensen)
A simple search on the internet leads to thousands of websites where the holocaust and the extermination of people during the Second World War are denied. It’s declared that there have never been any gas chambers and the number of dead is exaggerated. But even the deniers’ most hardy myths are easily destroyed with facts.
Just before his suicide in 1945 Heinrich Himmler, head of the SS, maintained obstinately that the Jews of Europe died by natural causes in the concentration camps – by infectious disease.
Himmler’s words became the foundation on which the first holocaust deniers built their theories on. The Frenchman Paul Rassinier, one of the deniers’ pioneers, asserted in his book Le Passage de la Ligne (To pass over the line) from 1948 that it surely occurred a few isolated murders or gassings but that they where performed by extremists and where not Nazi politic. “Never at any point had the authorities concerned within the Third Reich any intentions to give order that – and nor did ever give any order that – the Jews where to get exterminated”, Rassinier asserts.
Since Rassiniers book was published the conspiracy theories has only grown stronger and stronger. All over the internet myths which try to deny the Nazis’ mass murders flourish. The conspiracy theories can look convincing but the truth is that they are contrary to all scientific and historic facts.
That the holocaust in fact did happen has been confirmed by testimonials from thousands of survivors, by SS-guards and not in the least by the hundreds of thousands official documents that the Nazis did not have time to destroy before the war was over.
One of the most widespread myths among the holocaust deniers is that the basement in the Birkenau crematory can not have been used as a gas chamber, since the doors went inwards and would not have been able to be opened if the room was filled of dead people. This argument however is built on the earliest architectural blueprints for Crematory II in Auschwitz-Birkenau, in which the doors actually was planned to be opened inwards. Later drawings, however, show with all desirable clarity that the door was changed so that it opened outwards. The change was made in close connection with the decision to build gas chamber in the crematory in 1943. But the holocaust deniers choose to disregard all later architectural drawings, just like they ignore for instance the fact that the Nazis ordered gas-proof doors for the crematory.
In the beginning it was only the most fanatic, or gullible, who listened to the deniers, but in the middle of 1970’s the followers started to change their tactic. The deniers of the new time used an academic way of writing, footnotes and references to acknowledged scholars and institutes. Many of them showed of academic titles, of which some – but not all – where fake. Now the argumentation consisted of complicated chemical and technical analyses, and different connections were based on, among other things, false documents – everything with the purpose to convince the reader that the extermination of the Jews never happened.
In the constantly growing internet the deniers has got ever increasing possibilities to spread their theories on a number websites. But the sites always bear the mark of the deniers: details which have been taken out of content to give a seemingly obvious support for false myths.
Statement:
Zyklon B is a delousing agent and does not suffice to kill people with. If the Nazis really had decided to exterminate the Jews they would have used another gas.
Fact:
The terrifying truth is that Zyklon B actually seems to be more effective on humans than on the lice which it was supposed to extinguish. Humans die within 5 – 10 minutes after being gassed with a concentration of only 300 ppm (parts per million).
Lice, on the other hand, are cold-blooded animals with much lower metabolism and do not die until after several hours at an exposure of up till 16 000 ppm. Another advantage of Zyklon B was that the gas already was being used in the camps and therefore easily could be bought in without it arousing suspicions.
Statement:
The crematories were built to burn the people who died a natural death, for example during typhus epidemics. What some say are gas chambers are in fact just morgues.
Fact:
Many prisoners in the concentration camps did die of typhus and other contagious diseases but not so many as it would justify the number of crematory ovens that the Nazis installed in, among others, Auschwitz.
The rooms wish the deniers call morgues could also be warmed up, which would be totally unfitting if they where supposed to hold dead bodies. With the help of the heating system the gas chambers held a steady temperature of 26 – 27°C, the temperature in with Zyklon B is most effective.
Statement:
The Nazis can’t have used Zyklon B in the crematory buildings. The combination of the poisonous gas and the heat from the ovens would have caused violent explosions.
Fact:
It is true that big quantities of the gas Zyklon B in the air together with the heat of the ovens would have caused a violent explosion in the crematories. But scientific examinations shows that the great quantities of concentrated gas that was needed to kill people in the gas chambers was 200 times less than what was needed to cause an explosion. Even if the Nazis would have overdosed the gas substantially the quantities would still have been too small to cause an explosion.
Statement:
The number of Jews who died in the holocaust is greatly exaggerated. At the most 200 000 – 300 000 died – and that of natural causes.
Fact:
Scientists estimate that between 5, 5 and 6 million Jews was murdered in the holocaust. The myth that “only” 200 000 died is taken from the study “General Psychologus” written by an unknown author, Alexander Scronn. The name is most likely a pseudonym and the book was published in 1965 in Brazil – a land where a lot of German Nazis lived after the war. Scronn says that his numbers is based on facts from The International Red Cross.
Scronn’s statements have many times been denied by The Red Cross. Despite this, the deniers still use Alexander Scronn as a witness for the truth.
Statement:
One cremation takes one hour, so it would be impossible to burn 1. 1 million people during the three to four years in which the crematories in Auschwitz – Birkenau was in operation.
Facts:
This statement is a classis among deniers who consistently compares the Nazis’ burning of corpses with regular cremation. Normally the purpose is to give the relatives a fine and uniform ash after the dead, and because of that the oven must be turned off between every cremation so that the ashes from different corpses do not get mixed up.
The Nazis used methods wish mostly reminds of industrial mass burning. If the oven constantly is filled with new corpses it will reach considerably higher average temperature. Furthermore, a lot of the time goes to burn the torso. The Nazis new about this, and however horrible it may sound prisoners in the so called Sonderkommando were ordered to beat on the torso on the burning corpses with iron bars. The survivors have told how they stirred among the corpses. With that the cremation time in the ovens was prominently shortened.
Statement:
Hitler did not know about the holocaust, and the extermination was not the government’s idea.
Fact:
The statement that Hitler was not guilty of the holocaust was latest presented by the British, self-taught historian David Irving. But the hatred of the Jews was the foundation for Hitler’s whole politic: “When I come into power will the extermination of the Jews be my first and most important task”, said Hitler already in 1919 to the journalist Josef Hell.
During the war the executions and later also the gassings were strictly supervised and inspected by both Hitler and Himmler. As a rule the Führer gave all his orders orally and only to a few people at a time, and because of that there are no written orders with Hitler’s signature on them. But among others has Rudolf Höss, commandant on Auschwitz, in a testimony said that he before the mass extermination was called to a meeting with Himmler in Berlin. Himmler said to him: “The Führer has given the order of the final solution about the Jews. We, the SS, are to carry out that order. The existing extermination centres in east is not capable of accomplishing the planned big actions. I have therefore chosen Auschwitz for this purpose.”
Statement:
If prisoners had actually been gassed with Zyklon B there should have been clear marks of prussic acid on the walls. The scientists have found none.
Fact:
Even if the theory is right, the statement is wrong for several reasons. First and foremost, the concentrations and quantities of gas that was used were way too small, and the time of exposure was too short. Normally the gas was in the gas chambers for only 20 – 30 minutes at the most – which, according to the experts, is not enough for it to leave deposits.
Furthermore, the members of the Sonderkommando – the Jews who worked in the crematories – have told how both walls and floors in the gas chambers were scrubbed thoroughly after every execution. The cleaning was necessary, because according to SS-men and the Sonderkommando the chambers where besmeared with among other things blood, urine and excrements. In the year of 1944 the Nazis blew up the gas chambers when they evacuated Auschwitz. Since then the ruins has been partly under water for many years and the remains of the gas have been washed away in greater extent than in for example the delousing rooms which the deniers often use as a comparison. Despite this has scientific examinations at several occasions confirmed that there is in fact traces of Zyklon B in the walls that are left of the gas chambers.
The memory dies slowly
Historians estimate that in the whole world there are to this day still 350 000 people left who survived the holocaust. The youngest of them are soon 70 years old and it is only a question of time before there won’t be anyone left who experienced the cruelty of the Nazis.
105-years old survivor Leopold Engleitner still writes books about his life and more and more victims who earlier lived anonymous lives now choose to tell their stories before it is too late. Their stories are immortalized in newspapers, books, movies and on the internet. Here the descriptions lay side by side with the myths of the deniers. While the survivors slowly disappear their children and children’s children found a worldwide network to keep the memories alive.
In several countries, among them Sweden, the victims of the holocaust are honoured every year with the International Holocaust Remembrance Day on the 27th of January – the date when the Russians liberated the people in Auschwitz.
Jag har bara översatt den här artikeln. Den ursprungliga texten är skriven av Else Christensen och kan hittas i tidningen Världens Historia nummer 2/2011 som publiseras a Bonnier Publications.
Världens historia: http://varldenshistoria.se/
Bonnier Publications: http://www.bonnierpublications.se/default.asp?page=77
The lies about the Holocaust lives
(by Else Christensen)
A simple search on the internet leads to thousands of websites where the holocaust and the extermination of people during the Second World War are denied. It’s declared that there have never been any gas chambers and the number of dead is exaggerated. But even the deniers’ most hardy myths are easily destroyed with facts.
Just before his suicide in 1945 Heinrich Himmler, head of the SS, maintained obstinately that the Jews of Europe died by natural causes in the concentration camps – by infectious disease.
Himmler’s words became the foundation on which the first holocaust deniers built their theories on. The Frenchman Paul Rassinier, one of the deniers’ pioneers, asserted in his book Le Passage de la Ligne (To pass over the line) from 1948 that it surely occurred a few isolated murders or gassings but that they where performed by extremists and where not Nazi politic. “Never at any point had the authorities concerned within the Third Reich any intentions to give order that – and nor did ever give any order that – the Jews where to get exterminated”, Rassinier asserts.
Since Rassiniers book was published the conspiracy theories has only grown stronger and stronger. All over the internet myths which try to deny the Nazis’ mass murders flourish. The conspiracy theories can look convincing but the truth is that they are contrary to all scientific and historic facts.
That the holocaust in fact did happen has been confirmed by testimonials from thousands of survivors, by SS-guards and not in the least by the hundreds of thousands official documents that the Nazis did not have time to destroy before the war was over.
One of the most widespread myths among the holocaust deniers is that the basement in the Birkenau crematory can not have been used as a gas chamber, since the doors went inwards and would not have been able to be opened if the room was filled of dead people. This argument however is built on the earliest architectural blueprints for Crematory II in Auschwitz-Birkenau, in which the doors actually was planned to be opened inwards. Later drawings, however, show with all desirable clarity that the door was changed so that it opened outwards. The change was made in close connection with the decision to build gas chamber in the crematory in 1943. But the holocaust deniers choose to disregard all later architectural drawings, just like they ignore for instance the fact that the Nazis ordered gas-proof doors for the crematory.
In the beginning it was only the most fanatic, or gullible, who listened to the deniers, but in the middle of 1970’s the followers started to change their tactic. The deniers of the new time used an academic way of writing, footnotes and references to acknowledged scholars and institutes. Many of them showed of academic titles, of which some – but not all – where fake. Now the argumentation consisted of complicated chemical and technical analyses, and different connections were based on, among other things, false documents – everything with the purpose to convince the reader that the extermination of the Jews never happened.
In the constantly growing internet the deniers has got ever increasing possibilities to spread their theories on a number websites. But the sites always bear the mark of the deniers: details which have been taken out of content to give a seemingly obvious support for false myths.
Statement:
Zyklon B is a delousing agent and does not suffice to kill people with. If the Nazis really had decided to exterminate the Jews they would have used another gas.
Fact:
The terrifying truth is that Zyklon B actually seems to be more effective on humans than on the lice which it was supposed to extinguish. Humans die within 5 – 10 minutes after being gassed with a concentration of only 300 ppm (parts per million).
Lice, on the other hand, are cold-blooded animals with much lower metabolism and do not die until after several hours at an exposure of up till 16 000 ppm. Another advantage of Zyklon B was that the gas already was being used in the camps and therefore easily could be bought in without it arousing suspicions.
Statement:
The crematories were built to burn the people who died a natural death, for example during typhus epidemics. What some say are gas chambers are in fact just morgues.
Fact:
Many prisoners in the concentration camps did die of typhus and other contagious diseases but not so many as it would justify the number of crematory ovens that the Nazis installed in, among others, Auschwitz.
The rooms wish the deniers call morgues could also be warmed up, which would be totally unfitting if they where supposed to hold dead bodies. With the help of the heating system the gas chambers held a steady temperature of 26 – 27°C, the temperature in with Zyklon B is most effective.
Statement:
The Nazis can’t have used Zyklon B in the crematory buildings. The combination of the poisonous gas and the heat from the ovens would have caused violent explosions.
Fact:
It is true that big quantities of the gas Zyklon B in the air together with the heat of the ovens would have caused a violent explosion in the crematories. But scientific examinations shows that the great quantities of concentrated gas that was needed to kill people in the gas chambers was 200 times less than what was needed to cause an explosion. Even if the Nazis would have overdosed the gas substantially the quantities would still have been too small to cause an explosion.
Statement:
The number of Jews who died in the holocaust is greatly exaggerated. At the most 200 000 – 300 000 died – and that of natural causes.
Fact:
Scientists estimate that between 5, 5 and 6 million Jews was murdered in the holocaust. The myth that “only” 200 000 died is taken from the study “General Psychologus” written by an unknown author, Alexander Scronn. The name is most likely a pseudonym and the book was published in 1965 in Brazil – a land where a lot of German Nazis lived after the war. Scronn says that his numbers is based on facts from The International Red Cross.
Scronn’s statements have many times been denied by The Red Cross. Despite this, the deniers still use Alexander Scronn as a witness for the truth.
Statement:
One cremation takes one hour, so it would be impossible to burn 1. 1 million people during the three to four years in which the crematories in Auschwitz – Birkenau was in operation.
Facts:
This statement is a classis among deniers who consistently compares the Nazis’ burning of corpses with regular cremation. Normally the purpose is to give the relatives a fine and uniform ash after the dead, and because of that the oven must be turned off between every cremation so that the ashes from different corpses do not get mixed up.
The Nazis used methods wish mostly reminds of industrial mass burning. If the oven constantly is filled with new corpses it will reach considerably higher average temperature. Furthermore, a lot of the time goes to burn the torso. The Nazis new about this, and however horrible it may sound prisoners in the so called Sonderkommando were ordered to beat on the torso on the burning corpses with iron bars. The survivors have told how they stirred among the corpses. With that the cremation time in the ovens was prominently shortened.
Statement:
Hitler did not know about the holocaust, and the extermination was not the government’s idea.
Fact:
The statement that Hitler was not guilty of the holocaust was latest presented by the British, self-taught historian David Irving. But the hatred of the Jews was the foundation for Hitler’s whole politic: “When I come into power will the extermination of the Jews be my first and most important task”, said Hitler already in 1919 to the journalist Josef Hell.
During the war the executions and later also the gassings were strictly supervised and inspected by both Hitler and Himmler. As a rule the Führer gave all his orders orally and only to a few people at a time, and because of that there are no written orders with Hitler’s signature on them. But among others has Rudolf Höss, commandant on Auschwitz, in a testimony said that he before the mass extermination was called to a meeting with Himmler in Berlin. Himmler said to him: “The Führer has given the order of the final solution about the Jews. We, the SS, are to carry out that order. The existing extermination centres in east is not capable of accomplishing the planned big actions. I have therefore chosen Auschwitz for this purpose.”
Statement:
If prisoners had actually been gassed with Zyklon B there should have been clear marks of prussic acid on the walls. The scientists have found none.
Fact:
Even if the theory is right, the statement is wrong for several reasons. First and foremost, the concentrations and quantities of gas that was used were way too small, and the time of exposure was too short. Normally the gas was in the gas chambers for only 20 – 30 minutes at the most – which, according to the experts, is not enough for it to leave deposits.
Furthermore, the members of the Sonderkommando – the Jews who worked in the crematories – have told how both walls and floors in the gas chambers were scrubbed thoroughly after every execution. The cleaning was necessary, because according to SS-men and the Sonderkommando the chambers where besmeared with among other things blood, urine and excrements. In the year of 1944 the Nazis blew up the gas chambers when they evacuated Auschwitz. Since then the ruins has been partly under water for many years and the remains of the gas have been washed away in greater extent than in for example the delousing rooms which the deniers often use as a comparison. Despite this has scientific examinations at several occasions confirmed that there is in fact traces of Zyklon B in the walls that are left of the gas chambers.
The memory dies slowly
Historians estimate that in the whole world there are to this day still 350 000 people left who survived the holocaust. The youngest of them are soon 70 years old and it is only a question of time before there won’t be anyone left who experienced the cruelty of the Nazis.
105-years old survivor Leopold Engleitner still writes books about his life and more and more victims who earlier lived anonymous lives now choose to tell their stories before it is too late. Their stories are immortalized in newspapers, books, movies and on the internet. Here the descriptions lay side by side with the myths of the deniers. While the survivors slowly disappear their children and children’s children found a worldwide network to keep the memories alive.
In several countries, among them Sweden, the victims of the holocaust are honoured every year with the International Holocaust Remembrance Day on the 27th of January – the date when the Russians liberated the people in Auschwitz.
Jag har bara översatt den här artikeln. Den ursprungliga texten är skriven av Else Christensen och kan hittas i tidningen Världens Historia nummer 2/2011 som publiseras a Bonnier Publications.
Världens historia: http://varldenshistoria.se/
Bonnier Publications: http://www.bonnierpublications.se/default.asp?page=77
Recept på djävulsmuffins
Här kommer då receptet på djävulsmuffins som finns på sidan 101 i boken "500 muffins".
"Dessa muffins är farligt fylliga, saftiga och urläckra!
Blir 18 muffins
Till muffinsen:
3 3/4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
3 1/4 dl ljust farinsocker
225 g osaltat smör, rumstempererat
2 ägg (vitan och gulan separerade)
100 g choklad, smält
1 tsk vaniljessens
1 dl mjölk
Till glasyren:
115 g osaltat smör, rumstempererat
1 msk mjölk
115 g mörk choklad, smält
1 tsk vaniljessens
1 1/2 dl florsocker, siktat
Förvärm ugnen till 175 *C. Placera 18 pappersformar i fördjupningarna på muffinsplåtar. Sikta samman mjöl och bakpulver och ställ åt sidan. Vispa i en medelstor skål samman socker och smör. Tillsätt äggulor och vispa väl. Tillsätt smält choklad och vaniljessens, blanda väl. Tillsätt omväxlande mjöl och mjölk och vispa väl mellan varje gång. Vispa äggvitor i en medelstor skål tills små toppar formas och vänd försiktigt ner äggvitan i smeten.
Skeda smeten i formarna. Grädda i 20 minuter. Ta ut plåtarna och låt svalna i 5 minuter. Ta sedan upp muffinsen och låt svalna på galler. För att göra glasyren, vispa smör i en medelstor skål. Vispa ner mjölk till slät konsistens. Rör ner choklad och vaniljessens. Vispa ner florsocker till en tjock, krämig smet. Bred glasyr över muffinsen. Förvara utan flasyr i en lufttät burk i upp till 2 dagar eller i frys i upp till 3 månader.
Varianter:
Kaffeglaserade djävulsmuffins
Följ grundreceptet. För att göra glasyren, blanda 1 tsk varmt kaffe med 2 msk snabbkaffepulver och rör om väl. Låt svalna. Rör ner det svala kaffet i chokladglasyren.
Djävulsmuffins med vit choklad
Följ grundreceptet. För att göra glasyren, ersätt chokladen med 100 g vit choklad.
Hasselnöts- och chokladglaserade djävulsmuffins
Följ grundreceptet. För att göra glasyren, tillsätt 100 g hackade rostade hasselnötter när övriga ingredienser har blandats."
Lycka till. :)
"A compromise is the art of dividing a cake in such a way that everyone believes he has the biggest piece."
- Ludwig Erhard
"Dessa muffins är farligt fylliga, saftiga och urläckra!
Blir 18 muffins
Till muffinsen:
3 3/4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
3 1/4 dl ljust farinsocker
225 g osaltat smör, rumstempererat
2 ägg (vitan och gulan separerade)
100 g choklad, smält
1 tsk vaniljessens
1 dl mjölk
Till glasyren:
115 g osaltat smör, rumstempererat
1 msk mjölk
115 g mörk choklad, smält
1 tsk vaniljessens
1 1/2 dl florsocker, siktat
Förvärm ugnen till 175 *C. Placera 18 pappersformar i fördjupningarna på muffinsplåtar. Sikta samman mjöl och bakpulver och ställ åt sidan. Vispa i en medelstor skål samman socker och smör. Tillsätt äggulor och vispa väl. Tillsätt smält choklad och vaniljessens, blanda väl. Tillsätt omväxlande mjöl och mjölk och vispa väl mellan varje gång. Vispa äggvitor i en medelstor skål tills små toppar formas och vänd försiktigt ner äggvitan i smeten.
Skeda smeten i formarna. Grädda i 20 minuter. Ta ut plåtarna och låt svalna i 5 minuter. Ta sedan upp muffinsen och låt svalna på galler. För att göra glasyren, vispa smör i en medelstor skål. Vispa ner mjölk till slät konsistens. Rör ner choklad och vaniljessens. Vispa ner florsocker till en tjock, krämig smet. Bred glasyr över muffinsen. Förvara utan flasyr i en lufttät burk i upp till 2 dagar eller i frys i upp till 3 månader.
Varianter:
Kaffeglaserade djävulsmuffins
Följ grundreceptet. För att göra glasyren, blanda 1 tsk varmt kaffe med 2 msk snabbkaffepulver och rör om väl. Låt svalna. Rör ner det svala kaffet i chokladglasyren.
Djävulsmuffins med vit choklad
Följ grundreceptet. För att göra glasyren, ersätt chokladen med 100 g vit choklad.
Hasselnöts- och chokladglaserade djävulsmuffins
Följ grundreceptet. För att göra glasyren, tillsätt 100 g hackade rostade hasselnötter när övriga ingredienser har blandats."
Lycka till. :)
"A compromise is the art of dividing a cake in such a way that everyone believes he has the biggest piece."
- Ludwig Erhard
Min sista födelsedagspresent
Min sista födelsedagspresent kom med posten idag. Det var CD:n "Now That's What I Call Steampunk! Volume 1" av ett engelskt band som heter The Men That Will Not Be Blamed For Nothing. Jag är så glad att den äntligen har kommit. De är jätteroliga. Oskar har kämpat i månader för att försöka få hit en skiva. Han har pratat med måde cdon.com och MediaMarkt utan resultat. Till slut var det Amazon som räddade situationen. Jag lyssnar på skivan nu och den är så bra. Jag har hört att de gav ut skivan i tre olika format. CD, LP och vaxcylinder. Att ha den som vaxcylinder skulle varit så coolt men jag antar att den kostar en del och jag skulle ju inte ha någon möjlighet att spela den. Haha! Men det är fortfarande rätt häftigt.
Och det snöar idag vilket är lite irriterande. Jag älskar vintern men när det väl har börjat smälta så vill jag inte att det ändrar sig och kommer tillbaka. Men det snöar så lite så det är nog ingen fara.
"Now, the Victorian engineer Robert Stephenson should not be confused with the Victorian engineer Robert Stevenson."
The Men That Will Not Be Blamed For Nothing - Steph(v)enson
Och det snöar idag vilket är lite irriterande. Jag älskar vintern men när det väl har börjat smälta så vill jag inte att det ändrar sig och kommer tillbaka. Men det snöar så lite så det är nog ingen fara.
"Now, the Victorian engineer Robert Stephenson should not be confused with the Victorian engineer Robert Stevenson."
The Men That Will Not Be Blamed For Nothing - Steph(v)enson
fredag 21 januari 2011
Muffins!
Jag har ägnat typ hela dagen åt att baka muffins eftersom vi ska ha huv-fest för Elsa ikväll. Jag har gjort både djävulsmuffins (som är chokladmuffins med choklad i och choklad på) och hallonmuffins. Jag har provat hallonmuffinsen och de var jättegoda. Djävulsmuffinsarna har jag gjort förut (trots att receptet är a pain in the butt) så de blev nog bra, särskilt som jag faktiskt följde receptet den här gången. :p
Charlie var moraliskt stöd men valde att inte hjälpa till så mycket.
Första plåten djävulsuffins i ugnen.
Färdiggräddade men utan garneringen.
Färdiggräddade men utan garneringen.
Nämnde jag att smeten till hallonmuffinsen egentligen är hjärnsubstans?
Alla muffins färdiga.
Jag åt upp hallonmuffinsen. :D
Hoppas bara att de andra gillar dem också. :)
"People get so in the habit of worry that if you save them from drowning and put them on a bank to dry in the sun with hot chocolate and muffins they wonder whether they are catching cold."
- John Jay Chapman
torsdag 20 januari 2011
Min stökiga verkstad
Imorgon kommer det hit kompisar till oss för att fira Elsas födelsedag lite sent så jag måste ägna dagen (eller åtminstone en del av den) till att städa. Hela huset behöver väl städas men särskilt mitt rum och min verkstad. Rummet tänker jag strunta i eftersom jag inte behöver släppa in någon där men jag tror att åtminstonde en av våra kompisar är intresserad av att se min verkstad så jag måste försöka städa den nu.
Men innan så tog jag bilder på hur det ser ut där. Dels för att jag vet folk som ville se hur det ser ut och dels för att då kan jag ha före- och efterbilder när jag är färdig. :)
Så här ser det alltså ut. Som ni ser så är det i behov av städning. Ska jag kanske berätta vad saker är. Från vänster har vi en kattbur, ett elektriskt element (tro mig det behövs!) en gammal pappsax översållad med saker, ett väldigt smutsigt fönster, en IKEA-stol, ett bord jag köpt på second hand att ha som arbetsbänk, en gammal press (troligen blompress från början), en STOR packe papp i lite olika tjocklekar, på den en hemmabyggd press, min ask med visitkort och en liten hatt jag gjort.
Nästa bild! Tagen från det andra hållet.
Från vänster har vi samma STORA packe med papp, och samma hemmabygda press (tillverkad av min morfar kan tilläggas), en kompostbur full med klot, en gammal batiktavla som jag inte har någon aning om var den kommer ifrån (den har liksom alltid funnits), dörren ut till tvättstugan, två gamla gympapåsar (det finns en till bakom den första) fyllda med småbitar av skinn och klot, en bokhylla med mer klot och papper, en mindre uppsjö av papprör som jag är övertygad kan vara bra att ha till någonting någon gång.
Så nu vet ni hur det ser ut. Är det trångt? Ja! Är det stökigt? Ja! Får ni jättegärna komma och hälsa på om ni har lust? JA!!!
Nu ska jag gå och städa. Förhoppningsvis kan jag lägga upp bilder på en nystädad verkstad sedan. :)
"Cleaning anything involves making something else dirty, but anything can get dirty without something else getting clean."
- Laurence J. Peter
onsdag 19 januari 2011
Bacon och musikaler
Har jag nämn hur dålig jag är på att blogga? Hm jo, det är faktiskt sant. Jag läste just igenom alla inlägg på Leksandsgården D och insåg att de bloggar mycket oftare än jag. Men å andra sidan så är de sex stycken (eller är det fler?) medan jag är själv. Jag insåg dock att jag kanske inte behöver skriva en uppsatts varje gång jag gör ett inlägg. Problemet är väl bara att jag har så svårt att inte ta med alla onödiga detaljer så fort jag skriver eller berättar något (är inte det samma sak förresten?). Jag bestämmer mig härmed för att försöka skriva kortare men oftare.
Jag kan till exempel tala om att jag nu lyssnar på soundtracket till Oklahoma!, en musikal från 1955. Den är inte riktigt lika bra som Seven Brides for Seven Brothers som gjordes året innan men den är fortfarande jättebra. Musikaler gör mig alltid på bra humör.
Jag har även börjat en ny blogg där jag tänker försöka lägga upp sånt som har med mina böcker att göra. Om du är intresserad så kan du läsa den här: http://greendragonbooks.blogspot.com/
Nu ska jag göra pastaröra. :) Bacon och MYCKET ost. :D
"Food is an important part of a balanced diet."
- Fran Lebowitz
Jag kan till exempel tala om att jag nu lyssnar på soundtracket till Oklahoma!, en musikal från 1955. Den är inte riktigt lika bra som Seven Brides for Seven Brothers som gjordes året innan men den är fortfarande jättebra. Musikaler gör mig alltid på bra humör.
Jag har även börjat en ny blogg där jag tänker försöka lägga upp sånt som har med mina böcker att göra. Om du är intresserad så kan du läsa den här: http://greendragonbooks.blogspot.com/
Nu ska jag göra pastaröra. :) Bacon och MYCKET ost. :D
"Food is an important part of a balanced diet."
- Fran Lebowitz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)