What is this feeling?

What is this feeling so sudden and new?

I felt the moment I laid eyes on you?

My pulse is rushin My head is reeling

My face is flushing

What is this feeling fervid as a flame?

Does it have a name?

Yeeeessss

Loathing! Unadulterated loathing

For your face

Your voice

Your clothing

Lets just say I loath it all

Jag har tyvärr kommit till slutsatsen att jag inte längre tycker om min syster så värst mycket alls. Tro inte att jag inte vill tycka om henne för det vill jag. Vi är trots allt systrar. Men genom hela mitt liv har jag kämpat för att ha överseende med saker hon gör och de sista halvåret har det helt enkelt blivit för mycket. Jag kan inte kämpa emot längre.

För en utomstående låter det säkert fruktansvärt och jag kan förstå om det är svårt att förstå varför jag har sådan motvilja mot henne men om ni hade varit i mina kläder hade ni nog haft svårt att inte hålla med mig.

Jag har alltid haft svårt att få vänner och har under en lång tid även varit mobbad. Då kunde jag inte förstå varför men jag kan nu i efterhand inse att det var för att jag var annorlunda. När jag var mindre var det inte något jag gjorde med vilje, jag råkade bara vara sån. Men jag insåg snart att jag i grund och botten ville vara annorlunda även om jag vissa dagar undrade varför jag inte bara kunde rätta mig efter vad alla andra ville så jag kunde få vara ifred. Denna önskan om identitet, vi kanske till och med kan kalla den frihet, har bara blivit starkare sedan jag upptäckte att den fanns och jag har ibland kanske verkat fånig i mina försök att inte göra eller vara som alla andra. Bara som det faktum att jag kämpade emot i något år innan jag skaffade Facebook. Kanske ett dåligt exempel och jag ångrade mig inte efter att till slut ha blivit medlem men dock ett exempel.

Jag har på grund av detta haft väldigt svårt för att känna mig nöjd när andra härmar mig (trots att folk hävdar att det faktum att någon härmar och försöker efterlikna är den högsta högden av smicker) och det finns ingen större härmapa än min syster. Så länge jag kan minnas har hon gjort som jag. Hon har klätt sig som mig, hon har lyssnat på samma musik som jag, läst samma böcker, haft samma intressen. Kanske kan man tro att detta helt enkelt beror på att vi är systrar och systrar är ofta lika varandra men NEJ! För jag har alltid varit först. Så fort jag har hittat på något nytt så har hon tagit upp det men hon har aldrig varit först för att jag sedan ska följa efter. Hon har till och med sagt själv att den enda anledningen till att hon började teckna var för att jag gjorde det. Ibörjan var det kanske smickrande (jag kan ärligt talat inte komma ihåg) men det blev snart irriterande och nu är jag bara förbannad över det hela. Jag har slutat att berätta om musik och böcker som jag gillar för jag vet att då hör jag snart henne lyssna på dem. Jag har gjort så att ingen kan se mina spotify-listor för jag hittade inget sätt som man kunde blocka bara en person så då var jag istället tvungen att blocka alla.

Det värsta av allt är väl att hon har mer eller mindre snott en av mina bästa vänner. Jag känner att jag kanske egentligen överreagerar på den fronten eftersom jag och S fortfarande är kompisar men jag kan ändå inte låta bli att känna som jag känner. De pratar massor i telefon, skriver brev fram och tillbaka och sms:ar dagarna i ända. Jag försöker höra av mig men min depression gör att jag gräver ner mig på ett sett som gör att folk tror att jag vill vara ifred. Det är dock inte sant. Okej, ibland vill jag vara ifred men lika ofta vill jag bara att någon ska tycka synd om mig och låta mig gråta ut men jag kan inte förmå mig själv att ta kontakt med någon utan hoppas att omvärlden ska se hur dåligt jag mår och komma till mig. Så när jag ringer till S och hon inte har tid med mig men har tid med min syster när hon ringet mitt i natten. Eller när min syster och S skickar massor av sms fram och tillbaka men jag bara får ett svar tillbaka på mina sms. Då förstår jag inte vad jag gör för fel. Vad är det som är den stora skillnaden mellan oss? Jag och S var kompisar i ett år innan jag var dum nog att introdusera S och min syster för varandra. Borde inte det betyda något? Även om jag ångrar en del saker jag har gjort genom livet så är det få saker jag egentligen skulle vilja ändra på för de har i slutänden bidragit till att göra mig till den jag är idag. Men en av de saker som jag faktiskt skulle vilja ändra på är när jag fattade beslutet att fråga om min syster vilje följa med på lajvet som S arrangerade.

Det som verkligen var sista droppen var förra helgen när vi båda var hemma och jag fick göra allting utan hennes hjälp. Detta trots att hon inte pluggade alls fast hon borde det. Jag vet att jag inte alltid har skött skolan särskilt bra men jag har ändå gjort det bättre än hon gör nu och jag har förstått konsekvenserna av mitt handlande lovat mig själv att aldrig göra något sådant igen. I början tyckte jag synd om henne och försökte stötta henne och peppa henne med pluggandet men jag fick bara skit tillbaka. Trots detta fortsatte jag men det hände ändå ingenting. Nu har jag gett upp. Jag skiter i om hon inte klarar skolan. Det kanske är lika bra om hon inte gör det. Då skulle hon kanske äntligen lära sig att hon inte bara kan skita i det. Så fast hon sagt att hon skulle plugga så gjorde hon inte ett skit av det och jag, precis som jag lovat mig själv, lät bli att säga något om det (trots att det är skitsvårt). Den andra grejen som blev för mycket är att hon har bestämt sig för att läsa silversmide på Leksands folkhögskola. Silversmide gör mig ingenting men av alla skolor så måste hon välja den i Leksand! Det är min skola där mina kompisar fortfarande går och jag vill inte att hon ska gå där. Jag vill kunna ha något för mig själv och de kompisarna och den platsen är en av de få saker där hon nästan inte har kunnat sno något alls och jag vill att det ska fortsätta vara så. Mamma sa att hon inte får flytta dit. Jag tänkte att det var för att jag inte fick flytta längre än till Mälardalen första gången jag flyttade men mamma sa att det var av andra anledningar, dock ville hon inte säga vilka. I vilket fall så hävdade min syster att hon minsan fick flytta dig om hon ville eftersom hon är 18 och inte behöver lyda sina föräldrar längre. Både jag och min bror hävdade att vi också är över 18 men att vi ändå lyder våra föräldrar för det ligger i vårt eget intresse att göra det så de inte blir arga. Min syster verkade inte bry sig om detta (inte så stor överraskning eftersom hon inte bryr sig om något vi säger) utan hävdade att hon visst skulle gå dit. Jag ber till gudarna att mamma ska hindra henne från att flytta dit, att hon ska inse att man ibland borde lyda sina föräldrar även om man inte behöver eller att hon helt enkelt inte kommer in. Om hon skulle komma in och flytta till Leksand vet jag inte vad jag gör. Det skulle vara som att hon ersatte mig. Ibland säger den mer paranoida sidan av mig att det är det hon vill. Att hon helt enkelt vill ta över mitt liv så att jag blir lämnad ensam och utan någonting som är mitt.

Kanske kan man undra varför jag är så beroende av S. Jag har själv undrat varför jag är det. Hon är inte på långa vägar min äldsta kompis och jag har andra kompisar som jag tycker lika mycket om (eller kanske till och med mer om) än hon. Jag tror dock att det är för att jag i min depression har försökt hitta någonting att hålla fast vid. Något som kan hålla mig uppe. Jag har inge aning om varför det blev just hon. Kanske för att hon var den av de vänner jag senast skaffat som jag tyckte bäst om och som jag kände att jag stod närmast. Kanske för att hon var (och fortfarande är) det närmsta jag har kommit en förälskelse. Eller så var det helt enkelt bara slumpen. Jag har många gånger tänkt att om jag bara kan sluta vara kompis med S så skulle jag inte behöva känna mig så sårad och ensam varje gång hon väljer min syster framför mig. Men jag är rädd att om hon försvinner så skulle jag bara sjunka ner till botten av den mörka, hemska dammen som jag nu försöker hålla mig flytande i och jag vågar inte riskera det. Dessutom så tycker jag egentligen fruktansvärt mycket om henne så jag vill inte sluta ha henne som vän. Jag önskar bara att jag inte var så beroende av henne. Särskilt som hon inte tycks inse det.

Nu gråter jag igen så jag ska sluta skriva nu.

Vad gäller Script Frenzy så är jag uppe i 16,5 sidor. Jag har dock övergett mitt första manus och börjat på en helt annan historia. Det är fortfarande en musikal dock men med musik som redan är skriven, mest celtisk och irländsk sådan. Jag hoppas att det kan blir bra men oroar mig lite för att jag ska ägna hela månaden åt att skriva några sidor av ett manus för att sedan överge det för en ny idé, skriva några sidor på den för att sedan överge den och så vidare och så vidare. Vi får väl se hur det går.

"Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way."

- Leo Tolstoy