Spänning i Nybro

Uppenbarligen så var det ett hyfsat stort pådrag utanför biblioteket häromdagen efter att någon sett en person tejpa fast ett misstänkt föremål under en bänk. Alla trodde så klart att det var en bomb och experter kallades in från Malmö och allt möjligt. Det visade sig dock att det var något helt annat. Jag önskar nästan att jag hade varit där och sett det. Haha! Men kunde läsa om det i tidningen dagen efter: http://www.barometern.ser/nyheter/nybro/misstankt-bomb-var-skattjakt(2736879).gm När jag pratade med mamma om det så skrattade hon och sa att det dessutom faktiskt var en person som vi känner som hade gjort det. :)

"Why does the Air Force need expensive new bombers? Have the people we've been bombing over the years been complaining?"
- George Wallace

Island!

Jag har fått sommarjobb på Island! Det är så coolt och jag är jätteglad. Jag ska städa på ett hotel i Reykjavik från 1 juni - 31 augusti. Har så länge velat åka till Island och det känns jättekul. Det negativa med det är väl att jag inte kommer träffa några av mina kompisar i sommar. Det är väldigt trist. Och mamma säger att hon nog kommer ha flyttat när jag kommer tillbaka vilket också är väldigt trist. Jag vet att hon och J vill börja sitt liv i ett nytt hus och så och det unnar jag dem så gärna, precis som jag unnar mamma att plugga teologi i Stockholm. Men det känns väldigt sorgligt att tänka sig att jag bara har 1,5 månader kvar i mitt barndomshem. Att jag inte kommer kunna återvända efter det för någon annan kommer bo här. Jag visste ju att det var oundvikligt men jag har ju vuxit upp i det här huset. Det är en del av mig. Och när det försvinner kommer det kännas väldigt tomt. Även om jag har bott hemifrån tidigare så har ju huset alltid funnits kvar och jag har kunnat åka hem när jag har kännt för det. Ska mitt hem nu bli någon annan stans? Och i så fall var?

"When you finally go back to your old hometown, you find it wasn't the old home you missed but your childhood."

- Sam Ewing

Vad ska jag göra?

Så jag tänkte fortsätta skriva på mitt manus idag. Jag skrev visserligen 9 sidor igår (känner mig ganska nöjd över detta) men jag ligger fortfarande typ 4 dagar efter så jag kan ändå inte ta det lugnt. Tyvärr blev jag lite distraherad av S som skickade mig sina tankar om mitt förra inlägg. Jag tror att jag har rett ut allt med henne nu men om någon annan läser det här så kan jag bara säga att jag mådde väldigt dåligt när jag skrev det förra inlägget och när jag mår dåligt och är arg överdriver jag ofta. Tyvärr var det också fallet med inlägget så tro inte att S är en hemsk person eller så. Tvärtom är hon helt fantastisk. Jag är bara väldigt dålig på att inte överdriva och skriva elaka saker när jag själv mår dåligt.

Jag har också funderat på vad jag ska göra med mitt liv. En del av mig vill gå tredje året Leksand men en annan del av mig säger att det inte är någon bra idé. Jag försökte räkna upp för- och nackdelar.

Fördelar:

Jag får bo ett helt år till ihop med mina kompisar där uppe.

Jag får lära mig mer bokbinderi som jag ju tycker är kul.

Jag kommer härifrån.

Nackdelar:

Jag tycker fortfarande inte om läraren.

Om jag inte kan få jobb efter två år kan jag nog inte få det efter tre år.

Min "slutsats" är att det skulle vara väldigt trevligt att gå tredje året men inte mer än så. Jag skulle egentligen inte tjäna något på det. Alltså borde jag kanske läsa något annat istället. Något som ger mig större chanser att få jobb.

Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska söka. Översättare ligger fortfarande en bit upp på topplistan men det är väl det vettigaste alternativet. Mitt största problem är väl att de få jobb jag faktiskt kan komma på att jag vill jobba med är jobb som är svåra att få arbete som och som man inte tjänar särsklit mycket på: bokbindare, författare, diverse hantverksyrken, maskör etc.

Översättare är tvåårig utbildningen men den kräver att man läst engelska B och har 60 poäng (ett år) från att ha läst ett språk på högskola. Tre år känns som så länge. Särskilt om det sedan visar sig att jag inte vill jobba med det. Vad var då meningen med att plugga det? Bara bortkastad tid. Funderar lite på guldsmed. Läste om maskör och det verkar jättehäftigt men jag vet inte om det är så lätt att få jobb som det.

Hittade en musikalutbildning (som inte kostar skjortan som den i stockholm som jag hittat tidigare): http://www.musikalakademien.se/ Kikade på deras hemsida och det känns som att det skulle vara jättekul men nästa utbildning börjar 2012. Dessutom är jag inte säker på om jag skulle klara av att jobba som musikalartist. Jag har lite scenskräck (i alla fall när det kommer till teater, dans är okej), det var länge sedan jag dansade och den enda som någonsin sagt att jag sjunger bra är S. Även om det gjorde mig väldigt glad när hon sa det så vet jag inte om jag kan tro helt på det när ingen annan har sagt det. Jag tror inte hon sa det bara för att vara snäll utan för att hon faktiskt tycker det men vad tycker andra? Jag vill inte gå på audition (Tänk det! Det enda intagningskravet var gymnasiekompetens och audition) och skämma ut mig inför en massa andra som är bättre än jag. Jag vet inte. Jag antar att jag har tid på mig eftersom det är ett år tills nästa utbildning. Men vad gör jag tills dess? Att söka jobb har ju gått så bra hittills och ska jag verkligen slösa CSN-bidrag på att läsa något bara för att ha något att göra? Men samtidigt kan jag ju inte bara sitta och rulla tummarna.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan räkna upp massor av saker som jag INTE vill jobba med men det är mycket svårare att komma på vad jag faktiskt vill göra. Och när jag väl kommer på något så känns det meningslöst att ens försöka plugga till det eftersom man inte kan leva på det i alla fall. *Suck* Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. :(

Men håll med om att maskör låter häftigt: http://www.utbildningssidan.se/utbildning/maskorskolan-folkuniversitet/default.aspx

Jäklar! Råkade just förnya sidan utan att ha publiserat inlägget. Tur att den sparar automatiskt då och då så jag inte behövde skriva om det. Men jag blev riktigt rädd där ett tag. o_O

"I never think of the future - it comes soon enough."

- Albert Einstein

What is this feeling?

What is this feeling so sudden and new?

I felt the moment I laid eyes on you?

My pulse is rushin My head is reeling

My face is flushing

What is this feeling fervid as a flame?

Does it have a name?

Yeeeessss

Loathing! Unadulterated loathing

For your face

Your voice

Your clothing

Lets just say I loath it all

Jag har tyvärr kommit till slutsatsen att jag inte längre tycker om min syster så värst mycket alls. Tro inte att jag inte vill tycka om henne för det vill jag. Vi är trots allt systrar. Men genom hela mitt liv har jag kämpat för att ha överseende med saker hon gör och de sista halvåret har det helt enkelt blivit för mycket. Jag kan inte kämpa emot längre.

För en utomstående låter det säkert fruktansvärt och jag kan förstå om det är svårt att förstå varför jag har sådan motvilja mot henne men om ni hade varit i mina kläder hade ni nog haft svårt att inte hålla med mig.

Jag har alltid haft svårt att få vänner och har under en lång tid även varit mobbad. Då kunde jag inte förstå varför men jag kan nu i efterhand inse att det var för att jag var annorlunda. När jag var mindre var det inte något jag gjorde med vilje, jag råkade bara vara sån. Men jag insåg snart att jag i grund och botten ville vara annorlunda även om jag vissa dagar undrade varför jag inte bara kunde rätta mig efter vad alla andra ville så jag kunde få vara ifred. Denna önskan om identitet, vi kanske till och med kan kalla den frihet, har bara blivit starkare sedan jag upptäckte att den fanns och jag har ibland kanske verkat fånig i mina försök att inte göra eller vara som alla andra. Bara som det faktum att jag kämpade emot i något år innan jag skaffade Facebook. Kanske ett dåligt exempel och jag ångrade mig inte efter att till slut ha blivit medlem men dock ett exempel.

Jag har på grund av detta haft väldigt svårt för att känna mig nöjd när andra härmar mig (trots att folk hävdar att det faktum att någon härmar och försöker efterlikna är den högsta högden av smicker) och det finns ingen större härmapa än min syster. Så länge jag kan minnas har hon gjort som jag. Hon har klätt sig som mig, hon har lyssnat på samma musik som jag, läst samma böcker, haft samma intressen. Kanske kan man tro att detta helt enkelt beror på att vi är systrar och systrar är ofta lika varandra men NEJ! För jag har alltid varit först. Så fort jag har hittat på något nytt så har hon tagit upp det men hon har aldrig varit först för att jag sedan ska följa efter. Hon har till och med sagt själv att den enda anledningen till att hon började teckna var för att jag gjorde det. Ibörjan var det kanske smickrande (jag kan ärligt talat inte komma ihåg) men det blev snart irriterande och nu är jag bara förbannad över det hela. Jag har slutat att berätta om musik och böcker som jag gillar för jag vet att då hör jag snart henne lyssna på dem. Jag har gjort så att ingen kan se mina spotify-listor för jag hittade inget sätt som man kunde blocka bara en person så då var jag istället tvungen att blocka alla.

Det värsta av allt är väl att hon har mer eller mindre snott en av mina bästa vänner. Jag känner att jag kanske egentligen överreagerar på den fronten eftersom jag och S fortfarande är kompisar men jag kan ändå inte låta bli att känna som jag känner. De pratar massor i telefon, skriver brev fram och tillbaka och sms:ar dagarna i ända. Jag försöker höra av mig men min depression gör att jag gräver ner mig på ett sett som gör att folk tror att jag vill vara ifred. Det är dock inte sant. Okej, ibland vill jag vara ifred men lika ofta vill jag bara att någon ska tycka synd om mig och låta mig gråta ut men jag kan inte förmå mig själv att ta kontakt med någon utan hoppas att omvärlden ska se hur dåligt jag mår och komma till mig. Så när jag ringer till S och hon inte har tid med mig men har tid med min syster när hon ringet mitt i natten. Eller när min syster och S skickar massor av sms fram och tillbaka men jag bara får ett svar tillbaka på mina sms. Då förstår jag inte vad jag gör för fel. Vad är det som är den stora skillnaden mellan oss? Jag och S var kompisar i ett år innan jag var dum nog att introdusera S och min syster för varandra. Borde inte det betyda något? Även om jag ångrar en del saker jag har gjort genom livet så är det få saker jag egentligen skulle vilja ändra på för de har i slutänden bidragit till att göra mig till den jag är idag. Men en av de saker som jag faktiskt skulle vilja ändra på är när jag fattade beslutet att fråga om min syster vilje följa med på lajvet som S arrangerade.

Det som verkligen var sista droppen var förra helgen när vi båda var hemma och jag fick göra allting utan hennes hjälp. Detta trots att hon inte pluggade alls fast hon borde det. Jag vet att jag inte alltid har skött skolan särskilt bra men jag har ändå gjort det bättre än hon gör nu och jag har förstått konsekvenserna av mitt handlande lovat mig själv att aldrig göra något sådant igen. I början tyckte jag synd om henne och försökte stötta henne och peppa henne med pluggandet men jag fick bara skit tillbaka. Trots detta fortsatte jag men det hände ändå ingenting. Nu har jag gett upp. Jag skiter i om hon inte klarar skolan. Det kanske är lika bra om hon inte gör det. Då skulle hon kanske äntligen lära sig att hon inte bara kan skita i det. Så fast hon sagt att hon skulle plugga så gjorde hon inte ett skit av det och jag, precis som jag lovat mig själv, lät bli att säga något om det (trots att det är skitsvårt). Den andra grejen som blev för mycket är att hon har bestämt sig för att läsa silversmide på Leksands folkhögskola. Silversmide gör mig ingenting men av alla skolor så måste hon välja den i Leksand! Det är min skola där mina kompisar fortfarande går och jag vill inte att hon ska gå där. Jag vill kunna ha något för mig själv och de kompisarna och den platsen är en av de få saker där hon nästan inte har kunnat sno något alls och jag vill att det ska fortsätta vara så. Mamma sa att hon inte får flytta dit. Jag tänkte att det var för att jag inte fick flytta längre än till Mälardalen första gången jag flyttade men mamma sa att det var av andra anledningar, dock ville hon inte säga vilka. I vilket fall så hävdade min syster att hon minsan fick flytta dig om hon ville eftersom hon är 18 och inte behöver lyda sina föräldrar längre. Både jag och min bror hävdade att vi också är över 18 men att vi ändå lyder våra föräldrar för det ligger i vårt eget intresse att göra det så de inte blir arga. Min syster verkade inte bry sig om detta (inte så stor överraskning eftersom hon inte bryr sig om något vi säger) utan hävdade att hon visst skulle gå dit. Jag ber till gudarna att mamma ska hindra henne från att flytta dit, att hon ska inse att man ibland borde lyda sina föräldrar även om man inte behöver eller att hon helt enkelt inte kommer in. Om hon skulle komma in och flytta till Leksand vet jag inte vad jag gör. Det skulle vara som att hon ersatte mig. Ibland säger den mer paranoida sidan av mig att det är det hon vill. Att hon helt enkelt vill ta över mitt liv så att jag blir lämnad ensam och utan någonting som är mitt.

Kanske kan man undra varför jag är så beroende av S. Jag har själv undrat varför jag är det. Hon är inte på långa vägar min äldsta kompis och jag har andra kompisar som jag tycker lika mycket om (eller kanske till och med mer om) än hon. Jag tror dock att det är för att jag i min depression har försökt hitta någonting att hålla fast vid. Något som kan hålla mig uppe. Jag har inge aning om varför det blev just hon. Kanske för att hon var den av de vänner jag senast skaffat som jag tyckte bäst om och som jag kände att jag stod närmast. Kanske för att hon var (och fortfarande är) det närmsta jag har kommit en förälskelse. Eller så var det helt enkelt bara slumpen. Jag har många gånger tänkt att om jag bara kan sluta vara kompis med S så skulle jag inte behöva känna mig så sårad och ensam varje gång hon väljer min syster framför mig. Men jag är rädd att om hon försvinner så skulle jag bara sjunka ner till botten av den mörka, hemska dammen som jag nu försöker hålla mig flytande i och jag vågar inte riskera det. Dessutom så tycker jag egentligen fruktansvärt mycket om henne så jag vill inte sluta ha henne som vän. Jag önskar bara att jag inte var så beroende av henne. Särskilt som hon inte tycks inse det.

Nu gråter jag igen så jag ska sluta skriva nu.

Vad gäller Script Frenzy så är jag uppe i 16,5 sidor. Jag har dock övergett mitt första manus och börjat på en helt annan historia. Det är fortfarande en musikal dock men med musik som redan är skriven, mest celtisk och irländsk sådan. Jag hoppas att det kan blir bra men oroar mig lite för att jag ska ägna hela månaden åt att skriva några sidor av ett manus för att sedan överge det för en ny idé, skriva några sidor på den för att sedan överge den och så vidare och så vidare. Vi får väl se hur det går.

"Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way."

- Leo Tolstoy

Script Frenzy!

Idag är första dagen av Script Frenzy. Jag har nu 30 dagar på mig att skriva ett manus på 100 sidor. Jag ska försöka mig på att skriva en musikal eftersom det är något som jag har velat göra länge. Förhoppningsvis ska det gå bra.

"Hell is full of musical amateurs."

- George Bernard Shaw