”I begynnelsen var berättelsen. Berättelsen fylld av ord som tog form i vinden och värmde sinnet hos män och kvinnor vid eldar och härdar i hus, tält och koja, under stjärnor och under tak. Orden fick mening och känsla, färgades av hat och avund och kärlek och saknad och ilska och nyfikenhet. Det var berättelser fyllda av stolthet över den egna svettiga mödans frukter, berättelser om blygsel och om skam, om illvilja mellan bröder och mellan generationer. Tunga ord om Noa den druckne och om Kain den vrede, om Medea den hämndlystna och om Odysseus den irrande, om ett folk vars illgärningar var så talrika och stora at Herren måste dränka dem i eld och svavel eller i floder av forsande vatten som fortfor att stiga i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Och orden blev till berättelser som blev till historier, allt större och allt mer blomstrande ju fler som hörde dem och ju fler som återgav dem kring eldar och vid andra härdar.
I detta är vi människor mycket speciella. Inget annat djur har på samma vis tagit makt över Ordet och lärt sig bruka det. Vi skapar händelser och fyller dem med betydelser; vi formar historier eftersom vi instinktivt känner att vi måste. Vi behöver vårt förflutna och alla dess skrönor. Huruvida de är falska eller sanna hör inte hit. Vi kräver makten över Ordet och vi utövar den efter behag. När vi skapar vår värld skapar vi också vår historia.”
Ur "Förrädaren, skökan och självmördaren" av Dick Harrison
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar