Island!

Jag har fått sommarjobb på Island! Det är så coolt och jag är jätteglad. Jag ska städa på ett hotel i Reykjavik från 1 juni - 31 augusti. Har så länge velat åka till Island och det känns jättekul. Det negativa med det är väl att jag inte kommer träffa några av mina kompisar i sommar. Det är väldigt trist. Och mamma säger att hon nog kommer ha flyttat när jag kommer tillbaka vilket också är väldigt trist. Jag vet att hon och J vill börja sitt liv i ett nytt hus och så och det unnar jag dem så gärna, precis som jag unnar mamma att plugga teologi i Stockholm. Men det känns väldigt sorgligt att tänka sig att jag bara har 1,5 månader kvar i mitt barndomshem. Att jag inte kommer kunna återvända efter det för någon annan kommer bo här. Jag visste ju att det var oundvikligt men jag har ju vuxit upp i det här huset. Det är en del av mig. Och när det försvinner kommer det kännas väldigt tomt. Även om jag har bott hemifrån tidigare så har ju huset alltid funnits kvar och jag har kunnat åka hem när jag har kännt för det. Ska mitt hem nu bli någon annan stans? Och i så fall var?

"When you finally go back to your old hometown, you find it wasn't the old home you missed but your childhood."

- Sam Ewing

What is this feeling?

What is this feeling so sudden and new?

I felt the moment I laid eyes on you?

My pulse is rushin My head is reeling

My face is flushing

What is this feeling fervid as a flame?

Does it have a name?

Yeeeessss

Loathing! Unadulterated loathing

For your face

Your voice

Your clothing

Lets just say I loath it all

Jag har tyvärr kommit till slutsatsen att jag inte längre tycker om min syster så värst mycket alls. Tro inte att jag inte vill tycka om henne för det vill jag. Vi är trots allt systrar. Men genom hela mitt liv har jag kämpat för att ha överseende med saker hon gör och de sista halvåret har det helt enkelt blivit för mycket. Jag kan inte kämpa emot längre.

För en utomstående låter det säkert fruktansvärt och jag kan förstå om det är svårt att förstå varför jag har sådan motvilja mot henne men om ni hade varit i mina kläder hade ni nog haft svårt att inte hålla med mig.

Jag har alltid haft svårt att få vänner och har under en lång tid även varit mobbad. Då kunde jag inte förstå varför men jag kan nu i efterhand inse att det var för att jag var annorlunda. När jag var mindre var det inte något jag gjorde med vilje, jag råkade bara vara sån. Men jag insåg snart att jag i grund och botten ville vara annorlunda även om jag vissa dagar undrade varför jag inte bara kunde rätta mig efter vad alla andra ville så jag kunde få vara ifred. Denna önskan om identitet, vi kanske till och med kan kalla den frihet, har bara blivit starkare sedan jag upptäckte att den fanns och jag har ibland kanske verkat fånig i mina försök att inte göra eller vara som alla andra. Bara som det faktum att jag kämpade emot i något år innan jag skaffade Facebook. Kanske ett dåligt exempel och jag ångrade mig inte efter att till slut ha blivit medlem men dock ett exempel.

Jag har på grund av detta haft väldigt svårt för att känna mig nöjd när andra härmar mig (trots att folk hävdar att det faktum att någon härmar och försöker efterlikna är den högsta högden av smicker) och det finns ingen större härmapa än min syster. Så länge jag kan minnas har hon gjort som jag. Hon har klätt sig som mig, hon har lyssnat på samma musik som jag, läst samma böcker, haft samma intressen. Kanske kan man tro att detta helt enkelt beror på att vi är systrar och systrar är ofta lika varandra men NEJ! För jag har alltid varit först. Så fort jag har hittat på något nytt så har hon tagit upp det men hon har aldrig varit först för att jag sedan ska följa efter. Hon har till och med sagt själv att den enda anledningen till att hon började teckna var för att jag gjorde det. Ibörjan var det kanske smickrande (jag kan ärligt talat inte komma ihåg) men det blev snart irriterande och nu är jag bara förbannad över det hela. Jag har slutat att berätta om musik och böcker som jag gillar för jag vet att då hör jag snart henne lyssna på dem. Jag har gjort så att ingen kan se mina spotify-listor för jag hittade inget sätt som man kunde blocka bara en person så då var jag istället tvungen att blocka alla.

Det värsta av allt är väl att hon har mer eller mindre snott en av mina bästa vänner. Jag känner att jag kanske egentligen överreagerar på den fronten eftersom jag och S fortfarande är kompisar men jag kan ändå inte låta bli att känna som jag känner. De pratar massor i telefon, skriver brev fram och tillbaka och sms:ar dagarna i ända. Jag försöker höra av mig men min depression gör att jag gräver ner mig på ett sett som gör att folk tror att jag vill vara ifred. Det är dock inte sant. Okej, ibland vill jag vara ifred men lika ofta vill jag bara att någon ska tycka synd om mig och låta mig gråta ut men jag kan inte förmå mig själv att ta kontakt med någon utan hoppas att omvärlden ska se hur dåligt jag mår och komma till mig. Så när jag ringer till S och hon inte har tid med mig men har tid med min syster när hon ringet mitt i natten. Eller när min syster och S skickar massor av sms fram och tillbaka men jag bara får ett svar tillbaka på mina sms. Då förstår jag inte vad jag gör för fel. Vad är det som är den stora skillnaden mellan oss? Jag och S var kompisar i ett år innan jag var dum nog att introdusera S och min syster för varandra. Borde inte det betyda något? Även om jag ångrar en del saker jag har gjort genom livet så är det få saker jag egentligen skulle vilja ändra på för de har i slutänden bidragit till att göra mig till den jag är idag. Men en av de saker som jag faktiskt skulle vilja ändra på är när jag fattade beslutet att fråga om min syster vilje följa med på lajvet som S arrangerade.

Det som verkligen var sista droppen var förra helgen när vi båda var hemma och jag fick göra allting utan hennes hjälp. Detta trots att hon inte pluggade alls fast hon borde det. Jag vet att jag inte alltid har skött skolan särskilt bra men jag har ändå gjort det bättre än hon gör nu och jag har förstått konsekvenserna av mitt handlande lovat mig själv att aldrig göra något sådant igen. I början tyckte jag synd om henne och försökte stötta henne och peppa henne med pluggandet men jag fick bara skit tillbaka. Trots detta fortsatte jag men det hände ändå ingenting. Nu har jag gett upp. Jag skiter i om hon inte klarar skolan. Det kanske är lika bra om hon inte gör det. Då skulle hon kanske äntligen lära sig att hon inte bara kan skita i det. Så fast hon sagt att hon skulle plugga så gjorde hon inte ett skit av det och jag, precis som jag lovat mig själv, lät bli att säga något om det (trots att det är skitsvårt). Den andra grejen som blev för mycket är att hon har bestämt sig för att läsa silversmide på Leksands folkhögskola. Silversmide gör mig ingenting men av alla skolor så måste hon välja den i Leksand! Det är min skola där mina kompisar fortfarande går och jag vill inte att hon ska gå där. Jag vill kunna ha något för mig själv och de kompisarna och den platsen är en av de få saker där hon nästan inte har kunnat sno något alls och jag vill att det ska fortsätta vara så. Mamma sa att hon inte får flytta dit. Jag tänkte att det var för att jag inte fick flytta längre än till Mälardalen första gången jag flyttade men mamma sa att det var av andra anledningar, dock ville hon inte säga vilka. I vilket fall så hävdade min syster att hon minsan fick flytta dig om hon ville eftersom hon är 18 och inte behöver lyda sina föräldrar längre. Både jag och min bror hävdade att vi också är över 18 men att vi ändå lyder våra föräldrar för det ligger i vårt eget intresse att göra det så de inte blir arga. Min syster verkade inte bry sig om detta (inte så stor överraskning eftersom hon inte bryr sig om något vi säger) utan hävdade att hon visst skulle gå dit. Jag ber till gudarna att mamma ska hindra henne från att flytta dit, att hon ska inse att man ibland borde lyda sina föräldrar även om man inte behöver eller att hon helt enkelt inte kommer in. Om hon skulle komma in och flytta till Leksand vet jag inte vad jag gör. Det skulle vara som att hon ersatte mig. Ibland säger den mer paranoida sidan av mig att det är det hon vill. Att hon helt enkelt vill ta över mitt liv så att jag blir lämnad ensam och utan någonting som är mitt.

Kanske kan man undra varför jag är så beroende av S. Jag har själv undrat varför jag är det. Hon är inte på långa vägar min äldsta kompis och jag har andra kompisar som jag tycker lika mycket om (eller kanske till och med mer om) än hon. Jag tror dock att det är för att jag i min depression har försökt hitta någonting att hålla fast vid. Något som kan hålla mig uppe. Jag har inge aning om varför det blev just hon. Kanske för att hon var den av de vänner jag senast skaffat som jag tyckte bäst om och som jag kände att jag stod närmast. Kanske för att hon var (och fortfarande är) det närmsta jag har kommit en förälskelse. Eller så var det helt enkelt bara slumpen. Jag har många gånger tänkt att om jag bara kan sluta vara kompis med S så skulle jag inte behöva känna mig så sårad och ensam varje gång hon väljer min syster framför mig. Men jag är rädd att om hon försvinner så skulle jag bara sjunka ner till botten av den mörka, hemska dammen som jag nu försöker hålla mig flytande i och jag vågar inte riskera det. Dessutom så tycker jag egentligen fruktansvärt mycket om henne så jag vill inte sluta ha henne som vän. Jag önskar bara att jag inte var så beroende av henne. Särskilt som hon inte tycks inse det.

Nu gråter jag igen så jag ska sluta skriva nu.

Vad gäller Script Frenzy så är jag uppe i 16,5 sidor. Jag har dock övergett mitt första manus och börjat på en helt annan historia. Det är fortfarande en musikal dock men med musik som redan är skriven, mest celtisk och irländsk sådan. Jag hoppas att det kan blir bra men oroar mig lite för att jag ska ägna hela månaden åt att skriva några sidor av ett manus för att sedan överge det för en ny idé, skriva några sidor på den för att sedan överge den och så vidare och så vidare. Vi får väl se hur det går.

"Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way."

- Leo Tolstoy

Musikaler på olika sätt

Förra veckan kunde man i tidningen läsa en recension av Södra Ölands Musikteaters uppsättning av Skönheten och Odjuret (som jag hela tiden stavar Sjönheten). Det fanns en bild på Gaston som var helt fantastisk och alla kostymerna var jättefina. Så nu har vi bestämt oss för att vi ska gå och se föreställningen när den går på Kalmar teater (den går på Öland först) mestadels för att mamma och Jonas sa att Kalmar teater är jättefin så vi borde se den. Jag ser verkligen fram emot att gå och se den men jag funderar också på att gå med i föreningen eftersom jag fortfarande drömmer om att få vara med i en musikal. Årsavgiften är dessutom bara 100 kr så det har jag faktiskt råd med. Jag har mailat dem för att få veta var och när de övar eftersom jag inte har något körkort utan måste förlita mig på bussar. Och kan man inte komma dit på ett smidigt sätt så kommer det sorgligt nog falla på det. Jag hoppas verkligen att det inte ska vara alltför långt bort för jag skulle verkligen vilja vara med.
Jag tänker också vara med i årets Script Frenzy och försöka skriva min steampunk/goth/dystopi-musikal. Mamma tyckte inte att jag borde vara med. Hon tycker väl att jag borde koncentrera mig på att söka jobb men jag tycker att jag kan klara både och. Jag har en månad på mig att skriva ett manus på 100 sidor. Det känns inte alls lika mycket som NaNoWriMo när jag har en månad på mig att skriva 50 000 ord. Det enda jag är lite nervös över är att jag aldrig har skrivit en låt förut (förutom den till Gröna Draken men den ska vi absolut inte räkna). Oskar har redan sagt att han kan skriva musiken den dag som jag faktiskt skriver den där musikalen men om texterna är kass spelar det ingen roll hur bra musiken än är. Jag ska ändå försöka och hoppas på det bästa för att skriva är musikal (och få den uppsatt) är också en dröm. Jag hoppas bara att det här är drömmar jag kan förverkliga och att de inte går åt skogen. Jag är tillräckligt deppig redan med all skit.
Jag skulle kunna skriva en så kallad "jukebox musikal" som helt enkelt är en musikal med låtar som inte skrevs specifikt till den musikalen utan som fanns innan, te x Mamma Mia, We Will Rock You (antar jag även om jag inte sett den), Moulin Rouge och Glee (Waaa!!! Är Glee bra eller vad?! De som kom på att göra en musikal som TV-serie är genier! ^^). Eftersom mycket av mitt skrivande inspireras av musik så har jag ofta tänkt att jag kanske borde skriva en jukebox-musikal men nackdelen med det är ju att man måste få tillstånd att använda de låtarna och det är ju krångligare än att skriva musiken själv. Dessutom så bygger den här musikal-idén jag har inte på redan existerande låtar och då kan det bli svårt att passa ihop musik och story.
Jag tänker därför försöka skriva musiken själv åtminstonde till att börja med. Om det sedan skulle gå åt skogen så kanske jag tar upp frågan till omprövning eller frågar Steffi. Hon är bra på att skriva dikter och sångtexter och många musikaler har en som skriver storyn (ofta den som får minst credit), en som skriver musiken och en som skriver låttexterna. Vi får väl se.
En annan sak jag funderar över är om jag ska skriva den på engelska eller svenska. Om jag ska gå på det som känns lättast så blir storyn på svenska och låtarna på engelska men det kan ju bli lite skumt. Det är väl lättast att få musikalen uppsatt i Sverige istället för att ge mig iväg till West End med en gång så därför kommer jag nog försöka skriva på svenska men precis som med låttexterna så kanske detta är något jag ändrar senare.
Okej, alldeles för mycket virriga tankar och spekulationer här nu så jag ska sluta.

Södra Ölands Musikteater: http://www.sodraolandsmusikteater.se/index.html
Script Frenzy: http://www.scriptfrenzy.org/

"Sometimes it’s hard to appreciate what a good singer you are because all I'm thinking about is shoving a sock into your mouth."
- Kurt (från Glee)

Adrift

Lover, dear lover, I've had a fell dream,
My mother's adrift on the sea!
My brothers have left her alone in the gale -
There's no one to save her but me.

[...]

Lover, dear lover, she's crying my name,
My mother's adrift on the sea!
She's none to protect her, no oear and no sail -
There's no one to save her but me.

[...]

Lover, dear lover, there are tears on her gown,
My mother's adrift on the sea!
Her sons have all left her, I cannot now fail -
There's no one to save her but me.


(Adrift - Heather Dale)

Misstankar bekräftade

Min syster (som nu vill vara min bror istället) har på sistone pratat om någon som heter André och min mamma har pratat om honom som någon som min syster kanske skulle få ihop det med (för det är väl intrycket hon har fått av det lilla hon hört). Men jag har varit lite misstänksam mot det hela eftersom en kompis till mig har en rollspelskaraktär med samma namn och jag har länge varit fullt övertygad om att min kompis och denne André är samma person men jag har inte haft några bevis.
Idag när min dator bestämde sig för att vara värre än vanligt (det var till exempel ca 15 minuter sedan jag sa åt den att stänga av sig men den har inte gjort någonting) så startade jag den gemensamma datorn istället för jag orkade inte med min. Medan jag lade över lite bilder från min kamera så hittade jag en bild på datorn som hette Andé. Jag öppnade den och mycket riktigt så är det min kompis men så pass sminkad att man skulle ha väldigt svårt att känna igen henne om man inte kände henne tillräckligt väl. Alltså visade det sig att jag hade rätt.
Jag blir bara så trött på det hela. Jag tänker inte dra upp allting här för det orkar jag inte men hon vet vad jag tycker om alltihop och är alltså den bästa lösningen att låtsas ha en pojkvän (eller nästan i alla fall) istället för att erkänna att det är min kompis det handlar om? Jag var irriterad på det hela redan innan men varje gång någonting sånt här händer så gör det bara saken värre. Det var samma sak när i höstas med lajvet som både min syster och min MAMMA tyckte att det var bättre att jag inte fick veta något om! Hur gammal är jag egentligen? Och tror de inte att jag kan ta reda på saker själv? Jag kanske verkar helt efter i vissa sammanhang men att få tag i den information jag vill ha är faktiskt någonting jag är bra på så sluta ljuga. Jag bara hoppas att min kompis inte är med på det hela också men tyvärr så skulle jag inte bli jätteförvånad eftersom hon i höstas ljög och sa att hon inte skickat ett brev till min syster fast jag kände igen hennes handstil och hon i sitt rum hade en rulle av samma sorts garn som brevet var igensytt med.
Jag orkar inte riktigt med sånt här. Hela min tillvaro tär på mig mer än vad folk verkar fatta och då vill jag inte att folk ska behandla mig som en treåring och ljuga för mig hela tiden. Det blir liksom inte bättre om de enda jag har att vända mig till för att må bättre behandlar mig på det sättet.

"It's silly to go on pretending that under the skin we are all brothers. The truth is more likely that under the skin we are all cannibals, assassins, traitors, liars, hypocrites, poltroons."
- Henry Miller

Mot den stora staden

Så imorgon bär det av till Stockholm så fort alla har kommit hem från jobb och skola (troligen är det Elsa som kommer sist). Jag ser verkligen fram emot det och trots mitt tidigare blogginlägg så ska jag faktiskt följa med. Min mamma lånade ut pengarna jag behövde och har dessutom lovat oss alla tre att om vi hittar något klädesplagg som vi vill ha och kan motivera att vi behöver så kanske hon köper det. Jag frågar mig igen vad jag skulle göra utan min älskade lilla mamma.
Så på lördag förmiddag ska vi se terrakottaarmén på Östasiatiska museet och på kvällen ska vi gå och se en magishow med Charlie Caper. Och så lite shopping så klart. :)
Och på söndag ska vi förbi Västerås en sväng för att hälsa på farmor och farfar och kusinerna medan vi ändå är i de krokarna. Det ska bli väldigt roligt att se dem igen.
Jag lovar att ta bilder och lägga upp här när jag kommer hem igen.

"In the absences of a decent time machine, fiction remains the most sturdy vehicle for visiting other eras."
- Tom Nolan