Lokal tid: 01.34
Antal plåster: 4
Senast sedda film: Strákarnir okkar http://www.imdb.com/title/tt0427906/
Så idag var jag på bio. Bíó Paradís visar under hela sommaren isländska filmer med engelsk undertet och idag var jag, Heta och Laura och såg Strákarnir okkar som handlar om en fotbollsspelare som blir utkastad ur sitt lag när han kommer ut som bög och istället startar ett nytt fotbollslag med bara bögar i. Det var en bra film men jag har nog aldrig sett så många bögar i samma film. :)
På vägen hem sneddade jag över den aphäftiga kyrkogården som ligger bara ett par kvarter ifrån mitt hus. Jag tittade på klockan medan jag gick mellan gravstenarna och insåg att hon var exakt midnatt. Det gjorde det hela lite obehagligt, särskilt som det dels inte fanns någon annan där (det brukar alltid vara ett par stycken till på kyrkogården när jag går där på dagarna) och dels för att jag på ett ställe gick förbi en helsvart katt som satt på en hög gravsten och tittade på mig. Det var lite läskigt. Men jag stannade ändå och tog en bild på den. Och medan jag ställde in kameran för att få rätt ljus så dök det så klart upp en katt till (helt grå den här gången) och skrämde slag på mig. Lite fåglar som flög mellan gravarna skrämde också upp mig ett par gånger men jag klarade mig hem helskinnad.
Himlen var jättefin med solnedgång och råsa moln så jag fortsatte förbi huset och ner till havet där jag tog lite bilder innan jag gick tillbaka. Jag klättrade upp på de stora stenarna som ligger där för att få en bättre bild. Det var trevligt. Jag har saknat att klättra på saker även om jag vanligtvis inte gör det i kort jeanskjol (behöver jag säga att jag slängde mina nylonstrumpor när jag kom hem). Men trots alla mina års erfarenhet av att hoppa omkring och klättra på stenar så var jag ju så klart tvungen att göra mig illa. Jag var nästan nere på marken men bestämde mig för att hoppa ner på en sten till istället för direkt till marken. Självklart var ju den stenen lös så jag trillade i backen, vrickade foten och krapade upp både knäna och ena handen. Kändes ganska klantigt men jag tröstade mig med att det var stenen som var lös och därför inte mitt fel att jag trillade och att igen såg mig eftersom det var typ 00.40.
Så nu ligger jag här i min säng. Jag känner mig egentligen inte så trött men jag vet inte riktigt vad jag ska göra heller. Jag kunde läsa eller se på film men jag känner egentligen för att skriva. Vet dock inte vad. Började på en grej men det kändes ganska med en gång att det inte var det jag ville göra. Kanske duger det här blogginlägget för att nöja min kreativitet. Vi får väl se. Har annars kännt för att skriva ett till manus men den här gången till en skräckfilm. Jag har lite idéer men ingen exkakt plan än. Vi får väl se. Hoppas på att få lite feedback från mitt första manus först.
Jag är nog ganska trött ändå. Kanske borde sova istället. Jag funderar på att åka ut till Naturhistoriska Museet imorgon. Jag har ju ett busskort så då borde jag ju passa på att utnytja det och jag har hört att museet har gratis inträde och sånt gillar vi. Trevliga saker som är gratis blir ännu trevligare. :) Som att fotografera riggen på segelfartyget nere i hamnen mot en bagrund av solnedgång och grå och råsa moln. Det gjorde jag på vägen hem innan kyrkogården.
Jag tror också att jag kommer att få lön imorgon. Hoppas bara att jag kan få ett nytt jobb snart också. Jag har mailat Andrea på Nordjobb om det men hon har inte svarat än. Hoppas verkligen jag får ett nytt jobb så jag inte behöver åka hem. Vi får väl se.
"Changing a college curriculum is like moving a graveyard - you never know how many friends the dead have until you try to move them."
- Calvin Coolidge or Woodrow Wilson
fredag 1 juli 2011
tisdag 7 juni 2011
How it started, part 2
They had been talking about how odd the weather was behaving. How there was an unusual number of storms in most parts of the world. Other things were odd too. There were too many volcanoes erupting, too many earth quakes and too much raining. Too much of everything I suppose. Humans too. We were everywhere. Now I don't know anymore.
I was on vacation in the Swedish Empire when the Panic Days started. It may seem like a weird place to visit with that political climate, but I had never been there before though I had wanted to for some time. So I decided to go. It was not the end of the world, right? Oh, how wrong I was.
The first two days were fine and I really enjoyed myself, even under the strict watch of all the soldiers who patrolled the streets. But on the third day things changed. I, who thought I would be safe from earth quakes in the northern parts of Europe, woke up to the whole hotel shaking. I stumbled out of bed, as did everyone else I suppose, grabbed my things and hurried out on the street. I had seen, or rather felt, earth quakes before and I did not want to stay in that house during one. It was clear that it was not built to withstand something like that. Some followed me out but some didn't. I tried to get people out but when the building collapsed there was nothing I could do. I hope that they at least got a quick death.
This, however, is what I think cause The Sickness. I think that some lab somewhere was damaged in that earth quake and that that is why The Sickness was let loose. But I don't know. Like I said, no one knows.
Already the same night came the first reports of people getting sick, though no one seemed to know what kind of sickness it was. The next day thousands had already did and millions had become sick. The Sickness spread over the whole world. And it spread fast. Within three days it was everywhere and it seemed like everyone who came into contact with it got sick and died within a day.
The few who didn't get sic right away panicked of course. And so did I. I managed to get on a train on the forth day though I had no idea where I should go. Where would I be safe? Was there any place at all which was safe? I didn't really care. I just wanted to get away. People died on the train too. People died everywhere and when the man driving the train also died there were nothing we could do but walk and follow the tracks to the next town. Out of all the people who had gotten on that train in the first place I was one of three who made it to that town.
By this point I didn't know where I was anymore. There were signs of course but I hadn't even tried to learn the geography of the Swedish Empire. It was too much for me to even consider trying, but who cared. It didn't really matter where I was. People died all around me and I was terrified.
I stole food from an abandoned store and slept in the station house hoping that another train would come to take me away but no train came. When the morning came the station was full of corpses of other people also hoping for that train. I left.
I followed the road out of town. I walked for a whole day and every twon and village I passed were the same. Empty except for the corpses lying in the streets and in teh houses and everywhere. I saw few people and none that had the courage to talk. I guess it didn't matter. I didn't have the courage to talk to them either. Though by now I was really wondering why I was not sick too. And I couldn't really decide on what seemed worst. Dying or living in a world were everyone else were dead.
Nathan, headquarter, May 28th
I was on vacation in the Swedish Empire when the Panic Days started. It may seem like a weird place to visit with that political climate, but I had never been there before though I had wanted to for some time. So I decided to go. It was not the end of the world, right? Oh, how wrong I was.
The first two days were fine and I really enjoyed myself, even under the strict watch of all the soldiers who patrolled the streets. But on the third day things changed. I, who thought I would be safe from earth quakes in the northern parts of Europe, woke up to the whole hotel shaking. I stumbled out of bed, as did everyone else I suppose, grabbed my things and hurried out on the street. I had seen, or rather felt, earth quakes before and I did not want to stay in that house during one. It was clear that it was not built to withstand something like that. Some followed me out but some didn't. I tried to get people out but when the building collapsed there was nothing I could do. I hope that they at least got a quick death.
This, however, is what I think cause The Sickness. I think that some lab somewhere was damaged in that earth quake and that that is why The Sickness was let loose. But I don't know. Like I said, no one knows.
Already the same night came the first reports of people getting sick, though no one seemed to know what kind of sickness it was. The next day thousands had already did and millions had become sick. The Sickness spread over the whole world. And it spread fast. Within three days it was everywhere and it seemed like everyone who came into contact with it got sick and died within a day.
The few who didn't get sic right away panicked of course. And so did I. I managed to get on a train on the forth day though I had no idea where I should go. Where would I be safe? Was there any place at all which was safe? I didn't really care. I just wanted to get away. People died on the train too. People died everywhere and when the man driving the train also died there were nothing we could do but walk and follow the tracks to the next town. Out of all the people who had gotten on that train in the first place I was one of three who made it to that town.
By this point I didn't know where I was anymore. There were signs of course but I hadn't even tried to learn the geography of the Swedish Empire. It was too much for me to even consider trying, but who cared. It didn't really matter where I was. People died all around me and I was terrified.
I stole food from an abandoned store and slept in the station house hoping that another train would come to take me away but no train came. When the morning came the station was full of corpses of other people also hoping for that train. I left.
I followed the road out of town. I walked for a whole day and every twon and village I passed were the same. Empty except for the corpses lying in the streets and in teh houses and everywhere. I saw few people and none that had the courage to talk. I guess it didn't matter. I didn't have the courage to talk to them either. Though by now I was really wondering why I was not sick too. And I couldn't really decide on what seemed worst. Dying or living in a world were everyone else were dead.
Nathan, headquarter, May 28th
fredag 27 maj 2011
How it started
Some people say that the world was created in seven days. I can not tell you if this is true or not, but I do know one thing. It took seven days for the world to end.
I don't know if anyone will ever read this. Perhaps Simon and I are the only ones left. But if for some reason someone would find this I want to be able to tell them what we've been through. What horrors we have seen and still see everyday.
My name is Nathan. And Simon and I might be the last persons in the world. Simon tells me I'm wrong. That if we survived there must be others out there too, but I'm not so sure. Though I can't explain how we managed to get out of all this alive. But I'm getting ahead of myself.
You probably already know about the war so I will spare you the details. But I suppose that everything started with that war. At least is seems so to me. The first of all the people who would die died in that war. And during the Panic Days I heard rumors that The Sickness was some kind of experiment gone wrong. That the swedes or the americans or the chinese had tried to create a new sickness for biological warfare. I can't tell you who it was because I don't know. I'm not sure anyone knew. There were just all these rumors and people blaming eachother. Some said that it wasn't even humans at all. That it was natures way of dealing wiht the over population. To get rid of us. But I think it was human made. The way it spread so fast and how it affected everyone. I think that was something created in a lab. An experiment which went wrong. Horribly wrong.
Nathan
May 27th
I don't know if anyone will ever read this. Perhaps Simon and I are the only ones left. But if for some reason someone would find this I want to be able to tell them what we've been through. What horrors we have seen and still see everyday.
My name is Nathan. And Simon and I might be the last persons in the world. Simon tells me I'm wrong. That if we survived there must be others out there too, but I'm not so sure. Though I can't explain how we managed to get out of all this alive. But I'm getting ahead of myself.
You probably already know about the war so I will spare you the details. But I suppose that everything started with that war. At least is seems so to me. The first of all the people who would die died in that war. And during the Panic Days I heard rumors that The Sickness was some kind of experiment gone wrong. That the swedes or the americans or the chinese had tried to create a new sickness for biological warfare. I can't tell you who it was because I don't know. I'm not sure anyone knew. There were just all these rumors and people blaming eachother. Some said that it wasn't even humans at all. That it was natures way of dealing wiht the over population. To get rid of us. But I think it was human made. The way it spread so fast and how it affected everyone. I think that was something created in a lab. An experiment which went wrong. Horribly wrong.
Nathan
May 27th
söndag 22 maj 2011
Städar i mitt förflutna
Så jag har äntligen (Fast det är väl egentligen fel ord? I mina ögon så symboliserar äntligen att det är något man längtat efter.) så har jag börjat rensa i lådorna på vinden. Mamma har tjatat på mig i flera veckor och trots att jag vet att jag borde göra det så har jag bara skjutit på det för det är något som jag verkligen inte vill göra. Men nu har jag i alla fall ägnat ca 2 timmar åt att rensa ur ett par av lådorna. Two down, no one knows how many to go. *Suck* Jag vill verkligen inte göra det. Inte för att det inte behövs. Jag har en förmåga att samla på mig alldeles för mycket saker. Det är bara det att jag inte vet var jag ska göra av sakerna jag plockar ur lådorna. En del slängs ju men resten måste jag ju hitta en plats för. Jag antar att mycket åker tillbaka upp på vinden igen men det måste tills dess stå och vara ivägen i mitt redan alldeles för stökiga rum. Blä... Jag vill inte. Inte alls. Jag är så dålig på att slänga saker. Jag är livrädd för förändringar över lag och att slänga saker är en förändring även om det är saker som du inte har använt på hur många år som helst.
Och så hag jag ångest för att dagarna bara verkar glida iväg jättefort. Det är bara en vecka tills jag åker till Island. Jag vet inte om jag kan. Jag är livrädd. Jag är inte alls berädd. Och att åka betyder att jag måste packa vilket är något jag hatar. Jag har alltid ångest över att packa även om det bara är för att jag ska bort över en helg. Och nu ska jag vara borta i TRE MÅNADER!
Jag gör som jag alltid gör (trots att jag vet att jag nog inte borde). Jag flyr verkligheten med hjälp av filmer och TV-serier. Den senaste jag börjat titta på är Supernatural - The Animation. Den är riktigt bra faktiskt. Jag trodde att den skulle ha "nya" avsnitt men det är lite blandat. En del är helt nya grejer, en del är kopior (dock förkortade eftersom SPN är ca 40 min/ avsnitt och SPN-TA är ca 20 min/avsnitt) av avsnitt i den ursprungliga serien medan en del verkar vara inspirerat av orginalavsnitt men sedan omgjorda lite. Som senaste avsnittet jag såg där det var folk som blev attakerade av något i en sjö. I SPN är det en drunknad pojke som dödar folk men i SPN-TA var det någon slags japansk varelse som dessutom visade sig egentligen hjälpa folk. Och det är en annan grej. Det är lite fler japanska varelser som dykt upp. Antar att det är för att den gjordes i Japan.
Jag kollar på den dubbade versionen eftersom det var den jag hittade att ladda ner. Jared gör rösten till Sam men det är inte Jensen som gör Deans röst. I början irriterade jag mig lite på Deans röst. Självklart lät det annorlunda eftersom det var en annan person men det var också lite med hur han pratade och betonade saker och så. Men med tiden har han blivit bättre (eller så är det jag som vant mig) och nu när jag är på typ avsnitt 14 (jag började kolla igår) så låter han mycket mer som Dean än han gjorde i början vilket är bra. :)
Vad var det jag sa? Till och med här flyr jag undan genom att skriva om SPN istället för de jobbiga grejerna. Jaja. Det är väl inte så kul att lyssna på mitt klagande ändå. *Suck*
Tillbaka till att se på Supernatural - The Animation då. Undrar hur många avsnitt till jag kan hinna innan jag måste gå och lägga mig.
"I tend to live in the past because most of my life is there."
- Herb Caen
Och så hag jag ångest för att dagarna bara verkar glida iväg jättefort. Det är bara en vecka tills jag åker till Island. Jag vet inte om jag kan. Jag är livrädd. Jag är inte alls berädd. Och att åka betyder att jag måste packa vilket är något jag hatar. Jag har alltid ångest över att packa även om det bara är för att jag ska bort över en helg. Och nu ska jag vara borta i TRE MÅNADER!
Jag gör som jag alltid gör (trots att jag vet att jag nog inte borde). Jag flyr verkligheten med hjälp av filmer och TV-serier. Den senaste jag börjat titta på är Supernatural - The Animation. Den är riktigt bra faktiskt. Jag trodde att den skulle ha "nya" avsnitt men det är lite blandat. En del är helt nya grejer, en del är kopior (dock förkortade eftersom SPN är ca 40 min/ avsnitt och SPN-TA är ca 20 min/avsnitt) av avsnitt i den ursprungliga serien medan en del verkar vara inspirerat av orginalavsnitt men sedan omgjorda lite. Som senaste avsnittet jag såg där det var folk som blev attakerade av något i en sjö. I SPN är det en drunknad pojke som dödar folk men i SPN-TA var det någon slags japansk varelse som dessutom visade sig egentligen hjälpa folk. Och det är en annan grej. Det är lite fler japanska varelser som dykt upp. Antar att det är för att den gjordes i Japan.
Jag kollar på den dubbade versionen eftersom det var den jag hittade att ladda ner. Jared gör rösten till Sam men det är inte Jensen som gör Deans röst. I början irriterade jag mig lite på Deans röst. Självklart lät det annorlunda eftersom det var en annan person men det var också lite med hur han pratade och betonade saker och så. Men med tiden har han blivit bättre (eller så är det jag som vant mig) och nu när jag är på typ avsnitt 14 (jag började kolla igår) så låter han mycket mer som Dean än han gjorde i början vilket är bra. :)
Vad var det jag sa? Till och med här flyr jag undan genom att skriva om SPN istället för de jobbiga grejerna. Jaja. Det är väl inte så kul att lyssna på mitt klagande ändå. *Suck*
Tillbaka till att se på Supernatural - The Animation då. Undrar hur många avsnitt till jag kan hinna innan jag måste gå och lägga mig.
"I tend to live in the past because most of my life is there."
- Herb Caen
lördag 7 maj 2011
Varför..?
Varför ska man behöva sitt ensam i ett hörn och gråta när man inte ens vet varför man är ledsen?
onsdag 4 maj 2011
Script Frenzy Winner!
Som ni kanske har sett här till höger så vann jag Script Frenzy. Jag vann faktiskt! Jag är jätteglad över detta och lite förvånad efter som båda mina försök till NaNoWriMo har misslyckats. Manuset är dock inte färdigt än och jag är inte helt säker på hur jag ska sluta det men förhoppningsvis går det bra. ^^
Så jag ska fortsätta med mitt skrivande och senare redigerande. Efter det ska jag skriva ut det och bränna det tillfälliga soundtracket (Illumenares och Ammoroth ska skriva nya låtar specialgjorda för den här musikalen) och skicka det till en hel hög med vänner som har uttryckt sin önskan om att få läsa det. Det verkar som att de är ganska exalterade över det hela för några av dem har redan bestämt att de ska sätta upp musikalen i deras korridor och Karin har tagit på sig alla statistroller (vilket kan bli intressant på värdshusen, i byarna och i krigsscenen, men hon försäkrade mig om att hon är van vid att slåss mot sig själv). Eisenblume hävdade att det måste vara en bra musikal om den var på engelska, har musik och en karaktär som dör ädelt på slagfältet. Så jag har stora förhoppningar på denna fantastiska första uppsättning. Haha! Men först måste jag som sagt skriva färdigt den. Jag hoppas jag kan göra det innan jag åker till Island.
Önska mig lycka till. :) Jag skrev 10 sidor idag men har under tiden lagt mig till med 38 graders feber. Inte lika kul. Hoppas jag mår bättre imorgon.
Kika gärna in på Illumenares nya blogg: http://www.illumenares.blogspot.com
"Working in the theater has a lot in common with unemployment."
- Arthur Gingold
Så jag ska fortsätta med mitt skrivande och senare redigerande. Efter det ska jag skriva ut det och bränna det tillfälliga soundtracket (Illumenares och Ammoroth ska skriva nya låtar specialgjorda för den här musikalen) och skicka det till en hel hög med vänner som har uttryckt sin önskan om att få läsa det. Det verkar som att de är ganska exalterade över det hela för några av dem har redan bestämt att de ska sätta upp musikalen i deras korridor och Karin har tagit på sig alla statistroller (vilket kan bli intressant på värdshusen, i byarna och i krigsscenen, men hon försäkrade mig om att hon är van vid att slåss mot sig själv). Eisenblume hävdade att det måste vara en bra musikal om den var på engelska, har musik och en karaktär som dör ädelt på slagfältet. Så jag har stora förhoppningar på denna fantastiska första uppsättning. Haha! Men först måste jag som sagt skriva färdigt den. Jag hoppas jag kan göra det innan jag åker till Island.
Önska mig lycka till. :) Jag skrev 10 sidor idag men har under tiden lagt mig till med 38 graders feber. Inte lika kul. Hoppas jag mår bättre imorgon.
Kika gärna in på Illumenares nya blogg: http://www.illumenares.blogspot.com
"Working in the theater has a lot in common with unemployment."
- Arthur Gingold
söndag 24 april 2011
Spänning i Nybro
Uppenbarligen så var det ett hyfsat stort pådrag utanför biblioteket häromdagen efter att någon sett en person tejpa fast ett misstänkt föremål under en bänk. Alla trodde så klart att det var en bomb och experter kallades in från Malmö och allt möjligt. Det visade sig dock att det var något helt annat. Jag önskar nästan att jag hade varit där och sett det. Haha! Men kunde läsa om det i tidningen dagen efter: http://www.barometern.ser/nyheter/nybro/misstankt-bomb-var-skattjakt(2736879).gm När jag pratade med mamma om det så skrattade hon och sa att det dessutom faktiskt var en person som vi känner som hade gjort det. :)
"Why does the Air Force need expensive new bombers? Have the people we've been bombing over the years been complaining?"
- George Wallace
"Why does the Air Force need expensive new bombers? Have the people we've been bombing over the years been complaining?"
- George Wallace
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)